Kaka said:
Hej söto, har läst och läst och läst i efterskott och är glad över att ditt turbulenta år 2011 slutade så gott som det gjorde (syftar på din årskrönika mest, men även andra inlägg). Klart det finns en massa man vill fråga om, särskilt när det gäller the löööv men det tar vi en annan gång… Hoppas du inte menar tio frågor per man hehe, har just nu bara en nämligen: Tror du att du blir kvar i huvudstaden forever eller finns det en chans att vi som saknar dig får se din söta snuda här nere kring de sydligare breddgraderna lite mer permanent inom en inte alltför avlägsen framtid? hej och puss
Svar: Du får fråga hur mycket du vill, gumman! Kul att veta att du fortfarande är inne och läser. Hoppas förresten ni haft en UNDERBAR semester! Angående din fråga så vet jag faktiskt inte… Jag trivs så väldigt bra här uppe och känner mig verkligen hemma här på alla plan, men därmed inte sagt att Malmö inte ligger mig varmast om hjärtat ändå. Jag saknar er alla där nere fasligt mycket – i synnerhet min älskade systerson – men just nu känner jag inte att jag vill flytta tillbaka. Men; who knows. Saker och ting förändras när man minst anar det. Puss
Soffan said:
Jamen, då frågar vi loss:
1) Hur ser framtidsplanerna ut? Planer på kids? (Jo jag var tvungen, precis som alla andra föräldrar vill vi gärna dra med oss fler ner i träsket, hehe)
Svar: Jag vill väldigt gärna ha barn! Det är inget som ligger inom den närmsta framtiden, det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte vill bli för ”gammal”. Jag älskar barn men är inte RIKTIGT där ännu, men närmar mig. Övriga framtidsplaner är att köpa en fin våning (eller ett mindre hus här i Sthlm). Måste vara centralt – jag ska bara skita ut ett par miljoner först. I lägenheten / huset ska det finnas ett STORT och ljust rum där jag kan stänga in mig och måla och pyssla och bara vara (kanske svårt när kids kommer in i bilden dock). Jag vill även bli mer specialiserad inom mitt område här på byrån – eller byta jobb helt och hållet (?). Svårt det där med framtidsplaner yrkesmässigt. Jag vill så satans mycket och är så sjukt driven men vet ändå inte RIKTIGT vad det är jag egentligen vill göra. Förutom tjäna pengar såklart. 
Jag vill ha en hund - helst en Fralla - friska familjemedlemmar och en minst lika bra relation till min pojke som jag har idag. Jag hoppas såklart att han en dag friar och att jag får mitt drömbröllop, men jag brukar sällan tänka så långt fram / storslaget.
2) Går du fortfarande till terapeut/psykolog? Varför/varför inte?
Svar: Jag går inte till psykolog längre, och anledningen är den att vi båda ansåg att jag var färdig ”for now”. Jag hade då gått i både KBT och psykoterapi i ca. 1 år (med ngn månads mellanrum) och hade kommit till så många nya insikter och lärt mig så väldigt mycket. Det är (iaf för mig) lättare att applicera allt sådant i det verkliga livet när jag inte går i terapi och det har fungerat förvånansvärt bra. Jag har inte stängt den dörren helt – alltså att gå och prata med psykolog – då det är det bästa jag gjort i mitt liv. Jag kommer säkerligen att göra det igen. Men ”for now”; I’m done. Och sjukt stolt!
3) Vilka är dina fem bästa förhållandetips?
(na *erätta -gär <———– Wilmer ville oxå vara med och skriva …) – Hej sötsnöret Wilmer!!!
Svar:
1. Ta ALDRIG varandra för givna…
2. Prata om ALLT som stör i ert förhållande, men välj era tillfällen. Jag tror att det vanligaste felet man gör är att hålla saker inom sig för att sen explodera. Man ger inte sin partner en möjlighet att ta in det som för dig inte känns bra / det som sägs i ilska. Man ska inte alltid prata när man har det dåligt – prata INNAN det blir dåligt. Svårt det där, för man vill inte prata om problemen när man har det bra – men ibland tror jag att man måste göra det för att lättare undvika tillfällen då de slår till med full kraft.
3. Ha roligt! Gör saker, skratta, busa, ÖVERRASKA varandra. Håll den där lågan vid liv! Jag menar inte att man ska göra det hela tiden, men glöm inte hur ofta man hör om de som hamnat i ett slentrianförhållande…
4. Växla mellan att vara ”Ballong och Snöre”. Min mammas absolut bästa förhållandetips! För att förklara, kan vi ta mina föräldrar som exempel. Min mamma är halvfinska / halvnorrländska och det är minst sagt fart och fläkt och humör i henne. Mycket finskt sisu. Saker och ting händer snabbt, hej och hå. Pappa däremot, är en typisk norrbottning från Boden. Hej älgjakt (alltså sitta på en stubbe och ”njuta av tystnaden” i 6 timmar utan en enda jävla älg eller människa i sikte – bara pappa och en kaffetermos och leverpastejmackor), hej tänka efter, hej ”nu tar vi det lugnt”. Pappa är ofta mammas snöre, för om han inte står med fötterna på marken och håller i henne skulle det balla ur helt. Men å andra sidan är det bra att mamma ÄR ballong, annars skulle ju Pappa Snöre mest chilla runt på marken utan att ngt ALLS hände. Sen måste man kunna turas om också. När mamma har sina ”snördagar” så känner pappa av det och föreslår en middag ute eller kanske en mysig kväll med räkor och vin. (Ok, ha gärna lite längre förklaringar, Cuinne!!!) I mitt och Arash förhållande är vi två ballonger så ibland blir det jävligt dampigt, men vi vet när den ena behöver plocka ner den andra och i vilka situationer. Så; ballong/snöre is da shit!
5. Glöm aldrig den fysiska kärleken och värmen och tänk på TONLÄGET när man pratar med varandra. Själv har jag, innan Arash, varit hemsk vad gäller just tonläget men har lärt mig att försöka dämpa det. Det var faktiskt han som gjorde mig uppmärksam på det där. Nu, när jag hör andra par snäsa till varandra eller låta sådär obehagligt otrevliga, mår jag sjukt dåligt av det. Man behöver inte ha en silkeslen jävla stämma hela tiden, det skulle ALDRIG funka med mig – men bara man inte suckar och himlar med ögonen och fräser. Då sviktar respekten och därmed också relationen…
4) Om du orkar få du gärna berätta mer om cancern. Vet inte om du kanske redan skrivit om det innan eller om jag bara missat. Vad hände? Hur har du hanterat det?
Svar: Min 5 år äldre syster diagnostiserades med bröstcancer i sin åttonde graviditetsmånad påsken 2010. Hela min värld rämnade där och då. Jag glömmer aldrig samtalet jag fick. Det var lunch, solen sken och jag och Kaii satt på Gustav Adolfs Torg vid fontänen och min syster ringde och berättade att biopsin inte hade gått så bra. ”Jag har cancer, lilla gumman…” Jag blir tårögd av att skriva orden och mår illa. Men jag har ändå inga problem med att prata om det. Hon är friskförklarad idag, och hon och hennes sambo har en fullt frisk och underbar liten kille på 20 månader. Hon förlorade sitt ena bröst, allt sitt hår och hela sin kvinnlighet. Hennes roll som nybliven mamma blev inte alls den hon tänkt sig och livet förändrades drastiskt. Det var en fruktansvärd tid, men vi höll ihop och allt gick bra. Visst kan cancern komma tillbaka men vi håller alla våra tummar och tår att hon slipper gå igenom allt det där igen. Att se sin egen syster utslagen av cellgifter och allt vad det hör till gör något fruktansvärt ont, men allt gick bra till slut. <3 Jag hanterade det genom att… gud jag vet inte. Prata tror jag.
5) Vilka är dina tre största rädslor?
Svar:
1. Att förlora någon jag älskar
2. Att få ett sjukt barn
3. Att bli deprimerad igen
6) Favvokäk?
Svar: Oxfilé med murkelsås och klyftpotatis!
7) Hur ser en perfekt dag ut för dig?
Svar: Lördag, sommar, solsken, kärlek, familj och vänner, grönska! Enkelt! 
Busy enough? Kramm – KRAM!
J said:
Hur gjorde du för att orka med livet under depression? Vänner? När du ramlade dit igen, hur kom du upp över kanten igen för att se lite ljus? Fan, trist fråga men när jag sitter här och inte kommer upp igen. Vänner försvinner. Hur orkade du fortsätta? Kram!
Svar: Det där är en ganska svår fråga att besvara, men jag ska naturligtvis försöka. För att vara ärlig så orkade jag inte riktigt med ”livet”, men jag tvingade mig själv att göra saker. Iofs, det var inte livet i sig jag inte orkade med – snarare vardagen som var outhärdlig. Jag var lämnad av mitt livs kärlek, min syster var sjuk, min familj och mina vänner var 60 mil bort och jag var ensammast i världen och bodde i en ångestlägenhet. Jag ville bara sova. Men, jag hade liksom något inom mig som tvingade mig ur sängen på morgnarna när det vankades jobb. Det var ”att inte avslöja mig och behöva skämmas inför alla”. ”INGEN ska få se hur jag mår. Hur jag känner. Att jag vill sova bort varje dag.” Fel, jag vet – men på något sätt räddade det där mig. Jag tror att det kommer från min familj, på gott och på ont. Man ska inte visa för mycket utåt, utan man ska vara stark. (Låter nog värre än vad det är, min familj är världens varmaste och gulligaste men vissa saker ska man helt enkelt inte visa. Och man kan såklart vara stark även om man visar saker.) Det har som sagt räddat mig många gånger, men också försatt mig i jobbiga situationer i livet. För att när man väl ska erkänna hur jävla dåligt man mår, så känns det som att det är det största nederlaget in life. ”Jag som ALLTID är glad och positiv och söt och sprallig… herregud.” Det blir som en kollision mellan två personligheter och man vet plötsligt inte vem man är. Vem man ”borde” vara eller vem man kommer att bli? Men till slut brast det ju, och jag berättade för mina allra närmsta – sen jobbet etc. Mina absolut närmsta vänner J och K kom hit och hjälpte mig. Med myskläder, vin, snacks och värme. Vi försökte gå ut och festa (pucko) men det slutade med tårar vid baren på Cafét. Jag skämdes, men jag visste innerst inne att de älskar mig ändå. Att jag inte behöver ursäkta mig. Inte behöver prata. Inte måste vara glad. Inte måste anstränga mig. De som ev. hade vänt mig ryggen under den där tiden hade jag fan inte velat ha kvar i mitt liv ändå. Men, på samma gång tänkte jag att jag skulle förstå om de försvann. Idag; not so much. Det där var svaghet och självömkan blandat med ångest och sorg. Man kan inte ”dwell” för mycket – det finns en gräns.
Det där senare med att säga ”Jag förstår att de inte orkar” är nog en av de största fallgroparna. Vaddå ”jag fattar att de drar”. Uh? Fuck that. For real, FUCK that. Om du är ärlig ”från början” (alltså från det att du förstår att ngt är fel) och talar om hur du mår, så ska de faktiskt finnas där oavsett. De är dina vänner och känner dig. De kan inte döma din personlighet efter en depression som drabbar dig. Men visst, det är fruktansvärt jobbigt för ens omgivning – i synnerhet om man inte själv visar att man åtminstone försöker. Alltså, SJUKT svårt att förklara det här känner jag. Does it make ANY sense? Hmm…
Jag vet faktiskt inte när det hände och hur, det enda jag vet var att medicinen hjälpte mig och att jag tvingade mig till att göra saker. Små saker som att handla, städa, pyssla. Skriva, måla, umgås. Gå ut på promenader ensam, tänka positivt och sluta tycka synd om mig själv. Till slut kom jag upp… Jag kan skriva hur mycket som helst känner jag, men måste nog hejda mig. Men du, jag vet att du har det jobbigt gumman – hör av dig ”mailledes” om du vill? Let me know. KRAM!
Sofie said:
Berätta om jobbet och om du har något drömjobb! /Sofie
Svar: Jag jobbar idag (som de flesta av er vet) på en skapligt stor advokatbyrå som pysslar med affärsjuridik. Jag jobbar med Quality and Risk Management och det är faktiskt väldigt kul och intressant, men jag får frispel på lata människor som inte gör annat än att tycka synd om sig själva eller stressar om VARJE sak. Tyvärr… Ibland har jag tänkt att det kanske är jag som är svårt att jobba med, men har insett att det inte är så. Hade nästan varit enklare, för sig själv kan man ju faktiskt styra över. Svårare är att förändra andra… Arbetsuppgifterna i sig är roliga! Vi undersöker våra nya klienter och uppdrag, ser till så att vi inte får in ngt som ser skumt ut (penningtvätt, finansiering av terrorism etc.), vi ser till att våra medarbetare följer lagar och direktiv etc. Hmmm, drömjobb… Jag vill arbeta med flera saker! Jag vill jobba på en brottmålsbyrå med likande saker jag gör idag (ja, då blir det ju personutredningar etc.) – alltså som Lisbeth Salander. Hon har nog ett jobb som liknar mitt drömjobb! Jag vill även fortsätta jobba med hudvård och försäljning (som jag gör vid sidan om mitt heltidsjobb idag) och så vill jag även jobba med djur. Typ på djurpark! Och förresten så vill jag bara jobba 30 h/v. Det känns lagom. 10 h / jobb. Perfekt! *eh* Skitmycket pengar ska jag tjäna oxo.
Nina said:
Jag gillar frågestunder – Jag med! 
1. Retar mannen din dig för dina små tvångstankar eller är han så där reko och bara låter dig hållas?
Svar: OM han retas… Herregud… Ja, det gör man. Men sen är sanningen ju den att jag bättrat mig sjukt mycket tack vare honom. Men i början var han på mig hela tiden. Första gången han kom hem till mig välte han tidningshögar, vred på krukor och vaser, kastade runt kuddar i soffan, öppnade köksluckor och välte / vred på hudvårdsförpackningar med etiketterna inåt. Öppnade skåpsluckor och lådor. Sen tog han fjärrkontrollen, satte volymen på udda siffror, la fjärtisen så jag inte kunde nå den och tvångsmyste ner mig på soffan. Fråga om jag blev rätt knäckt / ställd?
2. Har du slagits nångång?
Svar: Ja, det har jag. Aldrig varit ”i slagsmål” i den bemärkelsen dock… Tyvärr har jag använt fysiskt våld i relationer i ren desperation. Fel, I know. Men det är länge sen nu.
3. Hur går det med shoppandet? Lugnat ner dig lite än?
Svar: Ja, absolut – har lugnat mig! Kan dock känna att jag behöver lugna mig liiiite till. Men tänker efter lite först –> färre impulsköp. Men det där med hudvård / skönhetsprodukter är fortfarande svårt…
4. Bor ni ihop nu?
Svar: Nej, jag har min egen lilla SÖTA lägenhet vilket jag faktiskt är väldigt glad för. Älskar den – och LÄGET! Jag ville så väldigt gärna bo ihop förut, men nu vet jag inte… :S Alltså, klart jag vill någon gång i framtiden, men just nu har jag nog för stort behov av att ha ngt som är mitt.
5. Vilken är den bästa filmen enligt dig?
Svar: Det finns en film som är väldigt speciell för mig och det är Legends of the Fall. Min pappa fick en stroke 1995 och veckan efter, när pappas läge ännu var kritiskt, tog en vän med mig på bio i ett försök att få mig på andra tankar. Vi såg filmen på den tidens ”Down Town” i Malmö (pappa vårdades på MAS) och i filmen fick Anthony Hopkins en stroke. Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film, men den gav mig hopp om att pappa skulle klara sig. Det gjorde han. <3
6. Tränar du nåt nu? Du körde väl lite kampsport förut va?
Svar: Jag har alldeles nyligen signat upp mig på Sportlife, så nu jävlar ska jag få lite form på min ”lösa” och otränade kropp! Och ja, jag tränade kampsport för ett par år sedan och hade en disciplin jag aldrig haft förr. Ett tag körde jag till och med 3 pass i veckan, dutti! Sen fick jag problem med ryggen, sen en inre blödning i foten, sen var jag inne i den onda spiralen… Min förhoppning är att min kropp blir så pass tålig att jag kan börja med thaiboxning igen.
Får räcka med 6 frågor för nu börjar ögonen gå i kors här.
Kram – KRAM!
