Etiketter
När den där känslan infinner sig blir det svårt att andas. Men jag andas. Det blir svårt att se klart. Men jag fäster blicken på himlen. Det blir svårt att fokusera, men jag stålsätter mig. Ångest. Fruktansvärd saknad. Obeskrivlig sorg. Hopplöshet. Heart ache…
Den kommer när jag minst anar det. Som nu, när vi sitter här – jag och min allra finaste vän – och talar om allt förutom sådant som handlar om mig. Så svingar den sin näve rakt i min redan så värkande mage. Hjärtat vill slita sig ur mitt bröst, rusa långt bort från allt det hemska för att sedan skrika rakt ut i tomma intet. Men jag skriker inte. Jag går in på toaletten, sätter mig på toalettlocket en stund och greppar handfatet som om det vore den enda klippan i världen som kan ge mig det stöd jag just då så desperat behöver, men av någon märklig anledning inte vill ha. Föraktar. Att behöva hålla fast vid något. Det blev ett handfat.
Så andas jag lugna och djupa andetag, blinkar bort de där tårarna som bränner så vansinnigt bakom mina ögonlock – släpper ned mina axlar – och låser upp toalettdörren.
I’ll be just fine.
