Idag kom ett efterlängtat samtal. På måndag ska jag på ett efterlängtat möte. Jag tog nyss ett djupt, sådär härligt och efterlängtat andetag. Ett sådant där andetag som jag tog, när jag drömde att jag satt i bilen med honom. När allt var så vackert och vår kärlek var så självklar. Känslan av lycka och lugn. Att det blev så rätt tillslut trots allt. De där känslorna som jag vaknade utan, tidigt nästkommande morgon…
De senaste dagarna har det diskuterats mycket mellan de hoppande pärlorna – de som är en del av mitt hjärta -, och mitt lite kyliga och rationella jag. Jaget som finns kvar, nu när hjärtat vilar. Resterna av mig. Det har varit ganska jobbigt, men jag står ännu och jag står ganska stabilt. Och de där hoppande pärlorna – de som ivrigt studsade på golvet i hans vardagsrum i söndags - de som jag försiktigt bar hem i mina kupade händer – har fått en alldeles egen plats. Precis som Fariahn lägger trasiga hjärtan i korg med sammetsbotten, lägger jag mina glittrande pärlor i en liten ask. I den lilla askens botten ligger det bomull, så de inte ska göra illa sig mer. De ligger där och skrattar. Trots att locket är på hör jag dem, som om de vore barn på en lekpats. Pärlorna och skärvorna är med mig hela tiden, men ligger i tryggt förvar i en låda som bara jag har en nyckel till. I en liten ask. Med bomullsbotten. Så att de inte ska göra sig illa och bli ledsna igen.
Idag är det fredag – och jag längtar till måndag.