Pass slowly… Gravity…

Etiketter

Depression, Kärlek, Olycka, Saknad, Skärvor, Sorg, Styrka, Vänner

Vissa saker får mig att känna en vansinnig ångest, en ångestkänsla som är svår att sätta i ord. Men den för mig tillbaka till depressionen och min tid på ”L-gatan”. Fy fan… Den där känslan kommer över mig varje gång jag lämnar kontoret genom sidoentrén, för att där luktar det precis som det gjorde i lägenheten jag bodde i då. När jag mådde som sämst. Det är inte en dålig lukt som i illaluktande, men den för mig tillbaka till där och då… Det känns så sorligt när jag tänker tillbaka, men jag gör det ibland för att minnas. För att uppskatta hur bra jag mår idag - och hur mycket jag älskar de vänner jag hade vid min sida då – och har vid min sida än idag. De som höll mig uppe. Som faktiskt på sätt och vis blåste liv och värme i mig. Det är inte så att jag sitter och tänker på hur dåligt jag mådde och grämer mig över det, men ibland kan jag inte riktigt låta bli. För att det känns så väldigt avlägset idag. Knappt så att jag kan minnas hur det var, även om jag kommer ihåg varje sinnesstämning. Shit, vad svårt att förklara… Häromdagen sänkte sig en känsla av ”mörker” över mig och jag blev livrädd. Livrädd att jag skulle falla igen. Jag ringde A för att fråga -Har jag betett mig konstigt de senaste dagarna? Verkar jag deppad? - för att den där djävla tanken slog mig… ”Kommer den tillbaka nu, trots min medicinering?” och tusen tankar virvlade. Men jag insåg – tack och lov bara ngn dag senare – att det bara vara en eller två mindre bra dagar.

Jag kommer ihåg helgen då mina fina kom. J och K. Hur jag och K på fredagen gick ut och festade och jag försökte och försökte och försökte. Tills det brast vid baren på Café Opera och tårar föll. Kommer inte ihåg riktigt. Jag minns hur vi på lördagen skulle göra ngt med J som kom hit, men hur jag inte orkade ta mig ur sängen på hela dagen. Jag låg bara där och lyssnade till mina vänner. Hur de fixade kaffe, bläddrade i ngn tidning och småpratade. Idag när jag försöker komma ihåg allt, så minns jag att de lät så väldigt avlägsna. Som om de var långt, långt borta – men att jag kunde sträcka ut en hand för att nudda vid dem. Surreal, men ändå verkligt. Jag vill kalla det en mardrömskänsla, med två personer som lyste upp mitt mörker och höll mig varm: J och K. Jag tror faktiskt inte att de någonsin kommer att förstå, hur mycket den helgen betydde för mig. Jag älskar er.

Jag älskar Sons of Anarchy, men när jag lyssnar till intro-låten så slås jag igen, men på ett slags bitterljuvt sätt som manar på ett leende. För att Sons of Anarchy var lite av min räddning under den tiden. Tragiskt nog var det SoA, jobbet och sömntabletter som gjorde det iaf lite enklare. Satan vad tungt det var.

Det finns också platser jag går förbi och mitt lilla hjärta kramar om sig själv… Minnen från i somras, då jag inte längre var i en depression men mådde dåligt av andra anledningar; att ta mig igenom sorgen efter ett avslutat förhållande. Parken vid Rådhuset… Den där bänken… Hur jag tog med mig Elle-tidningar, Festis och solglasögon och tvingade mig själv att vara ute. Ute och försöka uppskatta sommaren när min stora kärlek A saknades mig som allra mest. Hur jag log åt människor runt omkring mig, betraktade dem och tyckte att alla verkade så glada och lätta i sinnet. Hur jag kämpade för att hålla inne de där svidande och brännande tårarna och kämpade för att ingen skulle se. För att stå kvar stark. Ensam är stark. Och jag tänkte: ”Imorgon är en ny dag. En dag längre bort från denna.” För jag ville ju så gärna vara lycklig, med eller utan honom. Herregud, vad kärleken är nyckfull. För föga visste jag då, att jag idag – den 18 november 2011 – skulle kunna lyfta luren och sådär spontant kunna utbrista ”Jag älskar dig, A” och sedan lägga på. Tårögd av lycka. För vi hittade tillbaka.

Och vissa texter, får mig också att känna starka känslor. En del nya låtar (tack Ia!) och en del gamla…

_________________________________

”I think it’s time for a change, ’cause things feel out of touch, and I watch you walk away again. Well this feels like too much (-Can you take it away?) and things won’t go my way. Now I have to fade away my friend… So pass slowly and carry me down.  And render me lonely, when you’re not around. I need to shake off this pain, but courage takes too much. So I have to walk away again.

Oh God, I miss your touch (-Can you take it away?). The way you keep me safe, I won’t let you fade away my friend. So pass slowly and carry me down. Remember me only when you’re not around. Can’t you stay a while longer? Won’t you stay? God, please stay…

And pass slowly (-It’s time for a change) and whittle me down (-’Cause things feel out of touch), and render me lonely (-I watch you walk, away again) when you’re not around. So pass slowly (-Feels like too much) and let me down easy (-And things won’t go my way) and render me lonely (-Now I have to fade, away my friend)
When you’re not around…”

  ________________________ 

”Something always brings me back to you. It never takes too long. No matter what I say or do, I still feel you here ’till the moment I’m gone.You hold me without touch. You keep me without chains. I never wanted anything so much than to drown in your love and not feel your reign.

Set me free, leave me be. I don’t want to fall another moment into your gravity.  Here I am and I stand so tall, just the way I’m supposed to be. But you’re on to me and all over me.  You loved me ’cause I’m fragile. When I thought that I was strong. But you touch me for a little while and all my fragile strength is gone.

Set me free, leave me be. I don’t want to fall another moment into your gravity.

Here I am and I stand so tall, just the way I’m supposed to be. But you’re on to me and all over me. I live here on my knees as I try to make you see that you’re everything I think I need here on the ground. But you’re neither friend nor foe though I can’t seem to let you go. The one thing that I still know is that you’re keeping me down. You’re keeping me down, yeah, yeah, yeah. You’re onto me, onto me and all over…

Something always brings me back to you. It never takes too long…”

When life just seems to fade away…

Etiketter

Depression, Medicin, Terapi

Så här kommer en del. Detta inlägg kommer att handla om deppo-Cc. Nästa inlägg kommer att handla om var i livet jag är idag och hur jag kommit hit. Sen kanske det blir lite pladder om mina mål och hur jag planerar att hamna där. Det är ok att ställa frågor eller lämna synpunkter.

För er som inte vet, så hamnade jag i en depression i slutet av förra året. Anledningarna till att jag hamnade där jag gjorde var ganska många (och berodde på saker som ligger både i mitt förflutna och i mitt liv jag lever idag). Mycket handlar(-de) om mitt förhållningssätt till mig själv, min bild av hur jag ”ska” vara utåt, min systers cancer som splittrade hela min värld – och som grädden på moset ett avslutat förhållande med min stora kärlek A. Det fanns fler anledningar, men vi stannar vid det mest betydelsefulla. Jag fick ”den där jävla diagnosen” och började, väldigt motstridigt, att medicinera för min depression efter att jag genomgått en länge planerad operation i februari.

Depression. Bara ordet gav mig rysningar och jag blev förbannad. ”Vaddå depression? Fuck you. FUCK you all. Bara svaga människor skyller på sån skit. FUCK. YOU.” Ungefär så tänkte och kände jag, vilket jag naturligtvis fick äta upp i efterhand. Depression visade sig vara något man faktiskt kan råka ut för utan att inse det, och heller kan man inte råda bot på den själv alla gånger. Jag har alltid varit en sån som fixar saker själv. Tar mig ur saker på egen hand. Klarar mig alltid. Utan hjälp. Ensam är stark. Men när jag fick förklarat för mig, säkert tio gånger om, att jag inte kunde påverka det här själv… ja, då fick jag helt enkelt acceptera det faktum att min serotoninnivå inte alls var vad den borde vara och att endast mediciner kunde ta mig ur skiten. Jag kämpade in i det sista för att slippa tabletter. Läkaren fick ta prover på sköldkörteln, för kanske var det så att det var FYSISKT och inte PSYKISKT? Av någon anledning så kändes det som att det var enklare att hantera då. För då var det ju inte i mitt huvud det satt… Well. Needless to say, så visade mina provresultat att allt såg normalt ut. Det VAR ”in my head”… Men det skulle bli bra.

Jag fick utskrivet Citalopram 20 mg/dag, vilket jag äter än idag; snart 8 månader efter min diagnos. Jag äter alltså inga starka mediciner och jag hoppas behöva slippa det. Jag kommer att fortsätta medicinera ett par månader till. Idag äter jag 15 mg/dag och tänker inte gå ner mer i styrka förrän tidig vår (efter samråd med min läkare). Många slutar för tidigt för att de tycker att de mår bra, men majoriteten av dem faller tillbaka i depression om och om igen. Jag vill inte hamna i skiten ytterligare en gång, så jag medicinerar tills minst 2 läkare är överens om att min serotoninnivå är vad den ska vara och att allt är i balans. Det tar längre tid än man tror och jag är inte beredd att ta några risker. Jag har min egen läkare, vår företagsläkare och mitt ex. Jag kommer att lyssna till alla tre, men mest till mitt ex som faktiskt är den som står mig närmast och har sett / ser alla mina svängar.

Effekten av min medicin kickade in förvånansvärt snabbt. Redan efter två veckor kände jag att dimman började lätta. Livet var inte längre en enda död transportsträcka och allt var inte längre grått trots att solen sken vissa dagar. Plötsligt kände jag att jag hängde med i diskussioner och kunde faktiskt vissa dagar aktivt delta i dem och tillföra något. Mina leenden började kännas äkta och ögonen kändes piggare. Jag kom ur sängen lite lättare än förut. Men dessa förändringar kom inte över en dag, nej nej. Men så sakteliga återvände min energi och en känsla av ett slags välbefinnande. Det tog månader, men det kom tillbaka till mig. Vad som var jobbigt var känslan av att vara känslomässigt avtrubbad. Kärlek kändes inte riktigt och jag bara ”var” i allt. Jag var glad, men kunde liksom inte riktigt ta till mig av något på samma sätt som förr. Det kändes nästan som att jag var lite drogad och i en mysig dimma. Konstigt, men jag tyckte det var skönt efter månader av tankar och stress. Plötsligt analyserade jag inte längre. Jag orkade liksom inte och det kändes bra. Saker och ting fick bli som de blev.

Det kanske låter konstigt att jag på ett sätt njöt av den där avtrubbade perioden, men ni anar inte vad jag behövde vila. Under drygt ett halvårs tid hade jag jobbat heltid i huvudet med att analysera ALLT. ALLA. VARJE sak som hände. Tänka, förstå, inte förstå, bli frustrerad, inte visa, vara glad, skratta, vara bra, snygg, perfekt och full av energi. Att plötsligt sluta med allt det där kändes som en enda behaglig vila. Det enda som var viktigt var JAG. Jag och min tid.

Over and out för denna gång.

Eder Cuinne

If I ever lose my way

Etiketter

Depression, Hjärtesorg, Kärlek

Så hände det igen. Som ett fritt – men ack så oförberett – fall. Ena dagen; helt ok. Nästa dag; fail. Kanske berodde det på att jag i måndags berättade för min vän om allt som hänt. Om hur jag är. Om hur han är. Om vad som hände. Om hur svag jag känner mig, men också om hur stark jag måste vara. Att jag vet vad jag behöver, men har så svårt att skaffa mig. Kanske rev det upp något som vilat en vecka. Bara en vecka, men jag trodde någonstans att det började vända. Det kom över mig på tisdagseftermiddagen och jag svalde undan alla tårar tills det helt enkelt inte gick längre. Jag sträckte på halsen för att framkalla en känsla av fria luftvägar – men utan framgång. Så föll de. Hejdlöst – och jag struntade i att det syntes. För att det gör så ont. Destruktiva tankar och känslor slog sig ner och lägrade mig. Det han beskrev som svart tjära, som ett tjockt äckligt täcke, dränkte mig fullständigt. Men det var en annan slags sorg, en annan slags hopplöshet. Inte den samma som jag kände för 2 v sedan, utan detta var en ny känsla jag inte kan sätta i ord.

Kanske var det ensamheten. Och tillsammans med den bubblade alla andra känslor upp inom mig. Men svårast är ändå ensamheten, och ilskan över den jag förvandlas till när det blir sådär. Och frustrationen – den som beror på att det kanske faktiskt är så, att han inte var rätt. För om han hade varit rätt, hade jag inte känt mig så utanför allt – alla hans försök till trots. I lost myself along the way. Need to find my way back.

Trying to breathe

Etiketter

Depression, Frustration, Kärlek, Svartsjuka

It’s hard to keep afloat whilst struggling to swim through thin air…

Men jag flyter. Exakt så känns det – som att flyta runt utan att egentligen veta i vilken riktning från en dag till en annan. Men så länge jag håller mig ovan vattenytan, oroas jag inte.

”Jag kom på mig själv med att gömma min mobil. Jag har aldrig gjort så förr. Det fanns ingenting som kunde dyka upp som hade fått dig att reagera ”med fog”. Men ett enda missat samtal från ett nummer, ngn som råkade ringa fel. Allt det där var jag livrädd för. För jag visste att bara en sådan sak skulle få dig att bli sådär som jag avskyr.”

Ja… visst märkte jag att han mer och mer ofta vände sin mobil upp och ned. Tog ibland med sig den in på toaletten. Men jag visste också att det inte berodde på att det fanns ngn annan han ville ha. Bara det att jag var fullt medveten om att det fanns oändligt många andra, som aldrig skulle bete sig som jag. Så varför gjorde jag sådär? Reagerade starkt p.g.a. ingenting? Eller visste att jag SKULLE reagera starkt – om ngt sådant hände/skulle hända? Jag vet svaret på det där; för att det ALLTID varit så. I varje relation bakom mig fanns sådana lögner. Svek. Men i den här nya relationen fanns inget sådant. Inte en endaste gång hade han på något sätt fått mig att misstro honom. Istället skapade jag scenarion – projicerade över dessa på honom. Precis som att jag ville få rätt, ville kunna säga: ”There we go – jag hade rätt; IGEN. Ni är samma djävla skit allihopa. Stick.” för att sedan kunna säga; ”Ensam är stark, jag klarar mig.”. För att efter det, tyst bryta samman och mista ännu mer av min redan vacklande tro på kärlek.

Alla de saker som jag fick uppleva i min första relation – mellan 14 och ett halvt och 16 års ålder – använde jag mig av. Kontrollen, svartsjukan, misstänksamheten. Alla de saker som fick mig att må så fruktansvärt dåligt i så unga dagar. Varför gör jag så idag, mot någon jag säger mig lita på? Mot den jag på kvällen, innan jag somnar, njuter av att få vakna bredvid? Den som jag sömndrucket mumlar: ”Jag älskar dig” till – och får svaret ”Och jag älskar dig, min bejbi!”? Mannen jag vill vara med så länge jag bara får. [Så länge han bara orkar…]

Svårigheten för mig ligger (uppenbarligen) i att släppa det som VARIT och leva i det som ÄR. Uppskatta och njuta av det som finns just nu. Förstå att jag förtjänar det – alltså en man som inte ljuger eller bedrar eller lurar. Utnyttjar. Varför är det så svårt? Hur ska jag göra? Hur gör man? Hur slutar man använda sig av de där vidriga sakerna, som alltid – ALLTID – stöter bort kärleken?

Hur ska jag kunna leva i nuet – när det inte känns som att det finns något kvar?