Stuck in a time warp?

Etiketter

Frustration, Saknad

Ungefär så känns det idag. GÅR verkligen klockan framåt, eller har den rentav stannat? Guh, orkarejjobbamersåjagbloggar… *sssccchhhh*

Idag är jag skitful och ganska äcklig. Efter jobbet måste jag hem och piffa till mig lite, känner mig som ett jävla skåp. Som har rasat. Imorgon är det hemmamysfestwhateverhappens hos mannen på agendan, ska bli nice! Mina tjejer kommer dit, plus att A’s kompis kommer hit från Lintjööping. Även om jag just nu känner för att gräva ner mig till mitten av jordskorpan och typ dö… Var på bästa humöret på lunchen, rolig som fan var jag och flirtskojade med blattarna på Hötorget (hallå, ÄLSKAR dessa torghandlare – huuuur kul är det inte att busa med dem???), sen… sen blev det bara svart? Gäspar så löjligt mycket att jag snart misstänker att jag kommer att se ut som Edvard Munch’s Skriet-tavla. Guh, orkar ej. Måste vara narkolepsi, kan ju nästan somna stående.

Imorse var jag på mitt näst sista besök hos sjukgymnasten / mannens kompis M - dock EJ iförd svarta spetsstringtrosor som jag var första vid besöket – vilket litet fnask jag är… - och kände sen att jag minsann behöver en massagetid p.g.a. mina Schwarzenegger-axlar (stenhård alltså). Said and done, imorgon pyser jag på nack- och ryggmassage på lunchen - gött! Ok, intressepilen… verkligen.

GUH vad jag saknar mina kollegor i Malmö! Fakk, måste alla vara så stiff och bååååring här? Dödsallvarliga 08:30 till 17:30. Jag vill kunna vara mig själv och få mina utbrott lite då och då, d.v.s. skrika att det är ”Dags i tvåan” till chef nr 1 (ok, denna freudianska felsägning var INTE kul just då… men nu är den) och skrikbråka chef nr 2 och be honom gå in på sitt rum. Jag vill sucka högt som fan så att min kollega A börjar skratta, jag vill arbetsvägra när saker är tråkiga. Jag vill skrika ”Full patte mot postrummet” med kollegan AK fnissandes hack i häl och sen snacka kärleksbekymmer och shopping med L och luncha med Kajsa-Bajsa.

Herregud. Det är skillnad på lokala kontor och huvudkontor. Så kan vi avsluta detta spännande inlägg.

/Eder Cuinne

Anger Management? Nah, I’d rather… SLACK?

Etiketter

Cuinne, Frustration, Irritation, Utbrott

Ja, nu hörni. Nu är måttet rågat. *102 år* Jag är officiellt SKITLACK. På vad? Jo, det ska jag tala om för er.

Jag är LACK på folk som låtsas vara duktiga och ambitiösa och liiiite bättre än alla andra när de inte gör EN TIONDEL av det arbete jag utför. Jag är less på att saker smygs över på mitt bord med a smirky fucking smile och en ursäkt till varför det hamnar hos mig. En ursäkt som 9 gånger av 10 är så privat så att man inte kan säga nej eller förklara att man har tillräckligt.

Nu ska jag göra på samma sätt. Jag ska också sitta och fisa på ett och samma ärende i 4 timmar – exklusive lunch. Jag ska också ta 1.5 timmes lunch var dag. Jag ska också säga att jag har ”så HIMLA mycket att göra” när jag sitter och ringer eller tar emot privata samtal på arbetstid. Jag ska INTE ge allt jag har, klona mig, skjuta från höften, trolla med knäna och jonglera 15 saker parallellt.

Nu ska jag hämta lite kaffe. För tolfte gången idag. Sen ska jag sitta och TITTA på inkorgen. Och Blackberryn, den ska jag lägga på någon ANNANS bord.

Hejdå!

Are you retarded?

Etiketter

Cuinne, Frustration, Irritation, Konstiga saker, Störd, Utbrott

Från ”känsliga” ämnen till… andra saker?

1. Vad fan är det för fel på vuxna människor som pratar som bäbisar? Allvar? Är dom efterblivna? Jävlar vad irriterande. Herregud. *ren och pur ilska*

2. Hittade en JÄTTEPENNA på Lagerhaus på lunchen idag. Sjukt obehagligt med överdimensionerade prylar. Usch.

3. Pratade om fobier igår (typ ormar och hajar) och jag berättade för mina kollegor om min sjukt traumatiserande händelse när jag av misstag mosade mitt finger rakt in i ett snigelhus och ville ta livet av mig. Jag hatar verkligen sniglar. Mina kollegor förstod mig inte riktigt. Sjukt.

4. Varför får jag kräkningar (iaf tendenser till att spy) när jag går på het sand?

5. Människor som ”såsar” på stan (även kallat ”att strosa”) när jag har bråttom framkallar dåliga sidor hos mig. Jag vill knuffa dem skithårt eller gå rakt in i dem, men jag gör det sällan. Men det har hänt att jag har gjort det när min irritation slagit över. Då har jag fått skitont i magen sen och ångrat mig.

/Eder Cuinne – som från och med nu kommer att släppa in lite av mina lätt retarderade sidor på den här bloggen, låta dem liva upp lite (eller provocera). Hej.

Why does my head say no when my heart speaks yes?

Etiketter

Frustration, Kärlek, Skärvor

Inlägg skrivet / sparat som utkast 2011-09-02:

Jag tänker: “Vad är det vi håller på med?”… Sen tänker jag något helt annat. Sen tänker jag igen på det hans vän sa för en tid sedan. ”Ni beter er som barnungar. Lås in er och snacka ut, ni är som gjorda för varandra!” och jag sjunker in i en annan värld igen. För en liten stund bara. Minnen flimrar förbi. Känslor svämmar över. Sen väcks jag av verkligheten igen, men jag förstår inte vad den försöker säga till mig. Jag tänker på hur dåligt vi båda mår just nu och jag försöker förstå varför. När mådde man bättre och när mådde man sämre? Jag tänker att jag borde resa långt, långt, bort en tid – på egen hand – och begrunda saker på distans. För att få perspektiv. Men tänker: ”Det är något som är annorlunda den här gången” men återigen finner jag mig själv förbryllad över tankarna. För något är annorlunda, men jag vet inte vad. Jag har varit här ett gäng gånger förut. Jag har känt den här hopplösheten, jag har sörjt och jag har kämpat och hoppats och slagits för kärlekens skull. Men den där rösten, som andra gånger så tydligt talat till mig, den är borta. Eller är den bara väldigt svag? Förr sa den ju så väldigt klart till mig att Det Är Över Nu. Men jag hör den inte denna gången? Jag försöker, men den hörs inte? Men det är väl ändå inte så, att det är såhär man ska känna när man hittat rätt? Hur kan mitt hjärta säga mig, att jag redan mött mannen i mitt liv? När något annat, säger nej? Varför ser jag honom som mannen fortfarande? Som mannen i mitt liv? Fadern till mina barn? Min bästa vän?

She. I. The Devil in Disguise.

Etiketter

Frustration, Svartsjuka, Terapi, Utbrott

Vilka är här? Är någon här? Jag vill ha er här med mig och mina tankar. Kanske kan ni hjälpa mig att sprida min adress vidare? Vill ni det? Ni får det så gärna, men som ni vet så behåller jag gärna mitt namn och min ”anonymitet” (även om ni ändå vet vem jag är).

Jag har fått halsfluss. Jag är trött. Hela tiden är jag trött. Och fundersam, fundersam är jag också. Många tankar rusar genom mitt huvud just nu. Igår var jag hos min psykoterapeut och vi testade något nytt, nämligen att visualisera. Svårt att förklara och jag ska nog inte göra det (förklara alltså), men kort och gott kan vi säga att jag fick upp en bild av den jag blir (eller rättare sagt den som får mig att tappa all rim och reson) när jag slås av den där fruktansvärda svartsjukan. Hon står bakom mig och jag kan inte backa. Hon hetsar mig framåt som ett blodtörstigt odjur och jag dras med i hennes raseri. Jättesvårt att förklara, men det var en sjuk feeling där och då. Att ”se henne”. Visualisera henne. Nytt, konstigt och ganska obehagligt. Men otroligt skönt och falluckor öppnades och släppte in ljus. Nu har jag bara 2 inbokade besök kvar på min psykoterapi, vad som händer sen vet jag inte. Det tar jag då.

Jag tänker på min älskade lilla 15-månaders systerson, som springer genom alla ljusa rum i huset och skriker med öppen mun och glittrande ögon. På hur hans ljusa hår fladdrar av vinddraget, och hur han tjuter av lycka när jag lyfter upp honom i luften. Herregud, vad en så liten människa kan få en att känna. En alldeles vansinnig kärlek! Han är med i min terapi på ett sätt. Han är den jag ska försöka LÄRA mig att visualisera istället för The Devil in Disguise… Hon som står bakom mig. Jag ska lämna det just där; bakom mig. Det är det som finns framför mig som är viktigt. Kanske kan jag lyckas se mitt älskade gudbarn istället för att lyssna till hon som skriker i mitt öra?

Jag hoppas. Jag tror på MIG. I really do.

And he was always the most important one in our life…

Etiketter

Frustration, Hjärtesorg, Kärlek, Sorg

Jag drömde att jag födde hans barn. Och att han inte var med när hon skulle förlösas, så min syster var med mig istället. Hon var sjukt liten och jag älskade att hålla i henne, invirad i en handduk. Hon hade sin pappas vackra bruna ögon och den lenaste huden jag någonsin känt. Jag sms:ade honom och skrev: ”Du har blivit pappa nu” men han svarade inte, för han var på fest med sina kompisar och hade så kul. Jag fick inte störa honom då. I drömmen var jag bara det. Ett störande moment i hans viktiga liv. När jag kom hem hade han varit i lägenheten och kastat alla mina saker på golvet i en enda röra, sen begett sig ut på krogen. Nytvättade kläder låg med smutsiga, och det fanns en massa blod överallt som i drömmen skulle föreställa mitt. Jag blev ledsen och grät. Han sa till min syster och sin bästa vän att han sket i barnet. Jag sa att hon var jättefin – för det var hon verkligen – men han sa att han inte var intresserad av henne.

Imorgon åker jag till Malmö och jag längtar…

To wake up, surrounded by bubbles, can be painful at times

Etiketter

Frustration, Kärlek, Sorg, Terapi

Så jag lånar hans badkar. Och han har ”plockat fram de finaste handdukarna han har – de från NK”, som han själv säger. ”Men ta med badskum, jag har inget sånt!” Musiken är på, eldstaden som installerats i badrumsväggen vid fotändan av badkaret är tänd. Och ljus är tända överallt i det nyrenoverade badrummet. Det som vi tillsammans skulle köpa handdukar till. Och jag skulle köpa lyxiga tvålar, ställa en fin blomma någonstans vid fönstret, och dekorera med ljus. Ställa in mina badrumssaker till vänster i badrumsskåpet. El-tandborsten delade vi på; hans borsthuvud var blått och mitt rosa. Men han gick och köpte de fina och handdukarna och den lilla badrumsmattan utan mig. ”Det blev bra”, tänker jag och ler varmt och en aningen tappert.

Jag ler och tänker drömlika tankar som inte alls går att jämföra med verkligheten. Jag fantiserar där jag sitter bland bubblorna och skiftningarna från de flackande ljusen, om hur han kommer in och slår sig ned på det lilla trappsteget vid det inkaklade badkaret. Drömmer om hur han ser på mig och säger det jag väntat på dessa månader. Att han faktiskt inte alls vill få mig att känna mig känslomässigt utnyttjad. Att jag är ju faktiskt kvinnan i hans liv. Den som han stolt vill visa upp för världen. Hur han vill jobba med sig själv han också, för att han har insett att det kanske inte alltid är så enkelt – och heller inte behöver vara så svårt om man verkligen ser saker och ting för vad de är. Att man faktiskt kan lösa mycket mer om man ser lite bortom sig själv och sina förutbestämda meningar. Hur han gör allt det här bara för att han vet att jag älskar hemmamys och spa-kvällar. Inte för att han, efter det där sköna badet, vill ha min kropp. Sen be mig att gå. Eller vänta på att jag självmant lämnar hans hem…

Så jag gör en lista i mitt huvud igen. Och när han öppnar dörren till badrummet som skulle kunnat vara vårt och ser på mig med sin förföriska blick, då är det dags att ta djupa andetag igen. När han närmar sig mig, och böjer sig ned för att kyssa mina skälvande läppar, vänder jag bort mitt ansikte från hans. Och när han frågar vad det är, inser jag att de där drömlika tankarna jag hade om att han någonsin skulle älska mig för den jag verkligen är bara är just de; drömmar. Jag vet att jag kan ge honom allt. Jag är sådan. Men han kan fortfarande inte ge mig det jag vill ha, förtjänar och behöver.

Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna – jag flammar upp som en eld och jag släcks lika snabbt. Jag ser färgskalor och ytterligheter som andra skakar på huvudet åt. Jag kämpar för kärlek och orättvisa. Jag skrattar och jag gråter. Känner ALLT. Låter ALLA känslor passera genom varje ven i min kropp. Varje cell. Fylla varje del av mig. Jag vill inte missa någonting i livet. Ingen känsla ska lämnas okänd. På gott och ont. För jag vill kunna leva mig in i andras situationer, känslor och tankar. Jag vill skratta och gråta tillsammans med alla mina fina. Jag vill vara den som iaf känner med, även om jag inte alltid förstår.

Så hur kan jag begära, att någon som är min motsats någonsin ska förstå min natur?

Det kan jag inte. Och jag ska inte behöva begära det heller…

And I do deserve, to be loved…

Etiketter

Frustration, Hjärtesorg, Kärlek, Olycka, Sorg, Terapi

”Du vet att det här inte är ett sätt från min sida att försöka börja träffa dig igen, va? För det ÄR det inte, det måste du förstå.”

Tänk att några få ord, kan göra så vansinnigt ont. Inte innebörden (den förvånade mig inte det minsta…), utan sättet det sades på. Blev faktiskt väldigt ledsen, för det lät som att jag är en sådan man skyr som pesten om det handlar om något annat än en fysisk kontakt. Jag vet hur han funkar just nu och att han inte alls tycker att ngt är fel eller jobbigt. Jag ska ju heller inte tycka det för ”Jag vet ju vad som gäller” eller hur? (Trots att han vet, hur svårt jag har att separera mitt hjärta från min kropp…) Men man behöver inte göra det så tydligt. Speciellt inte EFTER att vi njutit av varandras närhet igen. Jag är faktiskt bättre än vad han är vad gäller just känslor – för jag är varm och ganska oegoistisk. Och tyvärr väldigt mycket dummare än vad han är, för jag tänker alltid även på hur den jag bryr mig om mår. Jag kan sätta mina egna behov åt sidan, för att inte såra. Det är nog lättare, att vara som honom.

”Jag misstänkte att det skulle bli jobbigt för oss att ses, framför allt för dig.” Ok…

Återigen, I deserve better than this. I deserve to be loved.
I want the whole package, och det kan han inte ge mig.

Trying to breathe

Etiketter

Depression, Frustration, Kärlek, Svartsjuka

It’s hard to keep afloat whilst struggling to swim through thin air…

Men jag flyter. Exakt så känns det – som att flyta runt utan att egentligen veta i vilken riktning från en dag till en annan. Men så länge jag håller mig ovan vattenytan, oroas jag inte.

”Jag kom på mig själv med att gömma min mobil. Jag har aldrig gjort så förr. Det fanns ingenting som kunde dyka upp som hade fått dig att reagera ”med fog”. Men ett enda missat samtal från ett nummer, ngn som råkade ringa fel. Allt det där var jag livrädd för. För jag visste att bara en sådan sak skulle få dig att bli sådär som jag avskyr.”

Ja… visst märkte jag att han mer och mer ofta vände sin mobil upp och ned. Tog ibland med sig den in på toaletten. Men jag visste också att det inte berodde på att det fanns ngn annan han ville ha. Bara det att jag var fullt medveten om att det fanns oändligt många andra, som aldrig skulle bete sig som jag. Så varför gjorde jag sådär? Reagerade starkt p.g.a. ingenting? Eller visste att jag SKULLE reagera starkt – om ngt sådant hände/skulle hända? Jag vet svaret på det där; för att det ALLTID varit så. I varje relation bakom mig fanns sådana lögner. Svek. Men i den här nya relationen fanns inget sådant. Inte en endaste gång hade han på något sätt fått mig att misstro honom. Istället skapade jag scenarion – projicerade över dessa på honom. Precis som att jag ville få rätt, ville kunna säga: ”There we go – jag hade rätt; IGEN. Ni är samma djävla skit allihopa. Stick.” för att sedan kunna säga; ”Ensam är stark, jag klarar mig.”. För att efter det, tyst bryta samman och mista ännu mer av min redan vacklande tro på kärlek.

Alla de saker som jag fick uppleva i min första relation – mellan 14 och ett halvt och 16 års ålder – använde jag mig av. Kontrollen, svartsjukan, misstänksamheten. Alla de saker som fick mig att må så fruktansvärt dåligt i så unga dagar. Varför gör jag så idag, mot någon jag säger mig lita på? Mot den jag på kvällen, innan jag somnar, njuter av att få vakna bredvid? Den som jag sömndrucket mumlar: ”Jag älskar dig” till – och får svaret ”Och jag älskar dig, min bejbi!”? Mannen jag vill vara med så länge jag bara får. [Så länge han bara orkar…]

Svårigheten för mig ligger (uppenbarligen) i att släppa det som VARIT och leva i det som ÄR. Uppskatta och njuta av det som finns just nu. Förstå att jag förtjänar det – alltså en man som inte ljuger eller bedrar eller lurar. Utnyttjar. Varför är det så svårt? Hur ska jag göra? Hur gör man? Hur slutar man använda sig av de där vidriga sakerna, som alltid – ALLTID – stöter bort kärleken?

Hur ska jag kunna leva i nuet – när det inte känns som att det finns något kvar?

Att vara sjuk

Etiketter

Frustration, Hjärtesorg, Kärlek, Olycka, Terapi

Ja, för svartsjuka är just det – en sjukdom. Som en djävla cancersvulst, som tar över allt. Fy fan, vad jag inte vill ha det såhär längre. I förrgår hade jag och mitt ex ett samtal som var rent ut sagt fruktansvärt. Varför? Jo, för att just då – när han bröt samman och berättade sina tankar och känslor - då insåg jag hur djävla illa jag gjort honom. Hur upptagen jag varit med mig själv. Inte sett eller hört några som helst signaler. Jag blev arg för att jag inte har varit uppmärksam. Arg för att jag fått honom att agera på ett sätt han inte ens själv känner igen. Ledsen för att han knappt kan tala. Det brast för mig. Nog främst för att det var då jag var tvungen att greppa att det här är för sent för att fixa. Vi är sönder. Det finns såklart fler anledningar till att det tog slut mellan oss. Det var inte bara min svartsjuka / min misstänksamhet – men det var liksom den ständiga ondskan som hela tiden funnits där. Som ett djävla virus.

Jag är arg, för att jag har jobbat med mig själv och känt förändring (till det bättre). Babysteps, men ändå. Jag är arg för att han inte märkt dem. Jättearg. Det känns orättvist. Jag är fullständigt heartbroken över det faktum att mitt livs kärlek inte längre tror på oss. Mannen i mitt liv, han som skulle vara fadern till mina barn. Jag är rasande på all skit som jag varit med om. Men på samma gång som jag är rasande, så vet jag att jag måste leva här och nu. Och det gör jag – men det känns bara så tomt. Ensamt.

Hur fan ska jag ta mig ur det här…