Och här ett inlägg (från min andra blogg) från den 4 mars 2010. Jag minns hur dåligt jag mådde de där månaderna 2005, men jag fixade det. Jag är vansinnigt ledsen nu – efter uppbrottet med min kärlek idag, men det är naturligtvis omöjligt att jämföra situationerna med varandra. Men sorgen fanns även då, precis som den gör nu. Uppbrotten däremot, berodde på HELT olika saker. Min tröst idag är att jag vet att det är precis så, att ”det som inte dödar, härdar”. Och dö, det planerar jag inte att göra än på väldigt länge.
”För er som inte vet: Jag och E gjorde slut för 5 år sedan. Jobbigaste separationen jag varit med om. Det är också fem år sedan jag hade ett riktigt seriöst förhållande… They scare me. A lot.
Det kom till det stadiet då jag kände att jag helt enkelt inte orkade mer. Fysiskt, mentalt – på alla plan var jag helt slut. Jag älskade honom över allt – oj vad jag älskade honom, långt mer än vad jag då älskade mig själv, tyvärr. Men det hade för länge sedan passerat allt det, som kallas sund kärlek. Den kände längre inga normala gränser. Vid den tidpunkten då insikten kom till mig, sådär jobbigt uppenbar, hade vi medvetet gjort varandra så pass illa att vi båda två var ”beyond repair”. Jag vet inte exakt hur länge jag och E höll ihop, men det var iaf nära tre år. E ansåg dock att det ”varit vi sen jag var 17 – i hjärta och själ”.
Vi bodde i Sthlm. Jag hade nästan avslutat min utbildning (hud- och SPA-terapeut) och E hade läst klart sin utbildning och hade lite smått börjat jobba. Vi bodde i en jättefin (dock inte alls inredd i min smak) lägenhet på en tvärgata till Strandvägen på Östermalm och vi hade gångavstånd till allt. Hundra meters gångväg och vi stod vid vattnet, dryga fem minuter och vi satt på Dramatentrappen. Det tog oss 15-20 minuter att promenera till huset vi hade spanat in på Djurgården – vackra sköna Djurgården där vi kunde släppa hunden som fick jaga fåglar och springa. Hon älskade att springa – hon bokstavligen flög fram. Hon var nästan fyra år fyllda när vi separerade (och med andra ord ett år när vi inledde vårt turbulenta förhållande). Saknaden av henne var enorm – den gjorde fruktansvärt ont. Hon fick genomlida gräsliga bråk mellan mig och E, jag led av lika mycket ångest varje gång – hon kände allt det vi upplevde. När vi skrek, grät – hatade och älskade. Om jag här och nu går in på för mycket av detaljerna kommer jag utan några som helst tvivel gråta okontrollerat – så jag låter bli så gott det går.
Det var så mycket som hände i vår relation innan vi flyttade till Sthlm som satte djupare spår än vi tydligen kunde hantera i längden. Människor från både hans och mitt past dök upp från ingenstans och tilliten mellan mig och E fick sig en rejäl törn, vår relation sattes på prov. Förtroendet för varandra. Testade vår styrka – testade oss. Hans ord: ”Det är du och jag. Du och jag mot allt och alla. Det finns inget vi inte klarar.” var som en viskning blott – vi tappade varandra mer och mer. Vi klarade oss trots allt igenom en storm av känslor, ifrågasättande, frustration och den ständiga frågan ”Varför”… Men prövningarna fortsatte att hagla in över vårt förhållande…
Saker från hans förflutna dök upp, händelser från hans år utomlands kom ifatt oss. Hans umgänge utmanade vår styrka och vår kärlek, våra olikheter beträffade val i livet slet oss åt varsitt håll. Hur vi än försökte stötta varandra kom varje ny prövning som en kniv i ryggen. Jag hittade saker i vårt gemensamma hem som fick mig att vilja gråta, kräkas, skrika och slå. Jag frågade, han svarade. Det jag hittat; lagt på köksbordet när han kom hem. Jag, fullständigt lugn och sansad. Avtrubbad. ”Sätt dig och låt mig tala till punkt. Jag ger dig fem minuter att förklara dig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Ljug ALDRIG för mig. Om du ljuger för mig, tar jag hunden med mig och vi kommer inte tillbaka.” Hans hund. HANS hund från början. Men jag var desperat.
Det underbara huset ute på landet. Det lilla huvudhuset, de tre småstugorna. Sprakande brasan, utsikten från verandan. Den underbara tomten. Bryggan. Promenaderna. Så polisen. Tre civilare, en rabiat hund, en vansinnig E. Och jag. Som ett frågetecken. ”Vad vill ni och varför söker ni honom? JAG HAR RÄTT ATT VETA, JAG ÄR HANS SAMBO.” Jag försökte skydda honom – min kärlek. Möttes av: Tystnad. Två par isblå ögon, ett par bruna. En vit bil. Ingen information. Illamående, vansinne, hjärtklappning. Körde efter polisbilen som E sattes i, stoppades vi infarten till innergården vid polishuset. Dom där enorma, jävla portarna… Som tyst uttalande orden: ”Hit, men inte längre.” Hysteriskt ringande på ringklockan. SLÄPP IN MIG. Hunden änslig, pep oavbrutet – jag förbannad och ont i magen. Släpptes in – fick prata med väldigt vänlig och förstående polis. Jag skakade och var helt kall, tom, sårad och lämnad utanför. ”Jag är ledsen, men jag kan inte tala om något för dig. Jag hoppas E pratar med dig sen. Jag är ledsen, men vi behöver era hemnycklar…” Bad inte ens om att få se papper på husrannsakan – tänkte; hade den jävlen gömt ngt i vårt hem – ngt som kunde äventyra min eller vår hunds säkerhet – kunde han fan ha det. I samma stund som jag lämnade nycklarna till polismannen skar det i mig. VÅRT hem. Fanns något där? Vart? Vad? Ut till landet igen för att mötas av han syster med man (lämpligt nog advokat respektive domare). ”Var är E?” Herregud… åh fy fan… ”Han är… i stan. Jag vet inte. I stan.” Drog mig undan, packade ihop lite saker från stugan och åkte till min egen lägenhet som jag fortfarande hade kvar. (Dels för att min pappa hade den som en övernattningslägenhet, dels för att den blev min tillflyktsort när jag och E hade det jobbigt. Jag kände mig heller inte trygg nog i vår relation att jag kunde säga upp min första egna lägenhet.) Sov ingenting. Jobba. Hem till vår lägenhet. Ingen E. Inga tecken på husrannsakan. Sova lite. Natt. Ingen E. Samtal till polisen. Jobba. Ångest. Tom. Nyckel i dörren… ”Älskling. Jag är här nu.”
Så blev han av med körkortet under en tid pga. en dum jävla rattfylla och skit. Mötte hans vän utanför krogen för att tillsammans gå in – jag och E hade varit på olika förfester. ”Var är han?” Såg på hans vän att ngt hänt. ”Alltså… det är ingen fara. Men. Han är på polishuset. Men som sagt, det är ingen fara – han blev lite arg bara. Han blev stoppad och hade druckit lite.” Jag – trött. Orkade inte. Likgiltig. ”Ska vi gå in?” Jag pallade inte ens gråta eller bli arg. Jag skämdes nog mer. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag fick köra honom till jobbet varje morgon kl 05:30 under nästan ett halvår. I trans. En gång hade jag råkat ut för en lite olycka… jag hade så fruktansvärt ont den där morgonen och jag trodde jag skulle svimma av smärta. Men jag agerade som jag gjorde med allt annat – jag förblev tyst. Klockan 6 på morgonen kröp jag in på akuten med en spricka i revbenet. Jag vet inte varför jag skulle visa mig tapper. Kanske för att utåt kontrollera det kaos som rådde inom mig? Jag vet inte. Jag stängde av och lät livet styra mig,
Polisen trakasserade oss hela tiden. Till och med hans pappa stoppades överallt. Hans söta lilla pappa – ringde mig ibland eftersom det var mycket problem med E. Jag blev såklart också stoppad – flera gånger i veckan. Även om jag satt själv i bilen. Rammades bakifrån av en polisbil vid ett tillfälle. E var inte med då heller. Jag flög ur bilen – förbannad som aldrig förr. Frågade vad ända in i HELVETE dom höll på med. ”Om vi anser det nödvändigt, så använder vi oss av alternativa metoder för att få stopp på en bil då vi vet att ägaren av fordonet inte innehar sitt körkort.” MEN NI SER JU FÖR FAN ATT DET INTE ÄR HAN! Och hur FAN ska jag kunna stanna om det inte ens FINNS EN VÄGGREN!!! Jävlar vad arg jag var. Det vanliga: körkort, alkomätare. ”Var har du varit och vart ska du? Var har du E då? Hälsa honom…” Vid ett tillfälle kallades förstärkning till platsen – 2 pikétbussar. Varför? Jag vet inte. Provokation. Jag skämdes ögonen ur mig när jag stoppades av polisen då jag precis hämtat min syster på tågstationen. Till och med hon upplevde deras uppträdande som jävligt otrevligt och onödigt.
Sthlm skulle bli en fresh start. Vi skulle laga våra hål – allt skulle bli bra. En ny vardag, ny stad; han, jag och huden. Vår lilla familj. Det var dömt att misslyckas – men vi kämpade in i det sista. De bråk vi hade i slutet av vårt förhållande var fruktansvärda. Vi kunde inte prata med varandra längre. När vi hade det bra så hade vi det underbart – som en saga. Men det bubblade där under hela tiden. Ibland bråkade vi i dagar. Om allt och inget. Vi var helt slut, tittade knappt på varandra. Han satt uppe på nätterna och spelade poker – jag grät tyst och ville bara somna och vakna till en lycklig dag. Så kom en lycklig dag, men så kom mörkret igen. Det var som en berg-och-dalbana och jag hann inte längre med. Fallen var för djupa och jag hann inte längre få jämn andning mellan varven. För varje nedslag blev det svårare och svårare att nå upp till ytan för luft igen.
Det sista riktiga bråket vi hade var något i särklass. Att ens gå in på vad det handlade om är oviktigt – i sanningens namn kommer jag inte ihåg vad det handlade om. Något trivialt, säkert. Kanske att han aldrig ville göra något? Att jag inte orkade gå ut med hunden? Att han inte hade rakat sig på 6 veckor? Att jag snäste av honom så fort han försökte göra ngt rätt? Att hans nyfunna nya kompisar från klassen var skitroliga? You name it – det fanns alltid en anledning till varför helvetet brakade loss.
När bråket var över och vi försonades hade jag varit ute på en långpromenad på Djurgården och ventilerat med min syster över telefon. Gråtit, talat uppsluppet – dött lite grann till. Jag lovade henne att det nu var det sista bråket. Det kunde inte fortätta mer. (Här måste jag förklara att ingen i min familj tyckte att vi skulle fortsätta pga hur vi mådde. De tyckte alla så mycket om E – men deras ord ”ni är inte rätt för varandra” ekade i mitt huvud. Jag visste att det var sanningen som jagade mig, mitt vakna jag. ”Om de är menat att det ska vara ni, så finner ni varandra igen. Men ni förstör varandra nu…”) Jag skulle ta mod till mig och prata med honom – ”vi måste separera, annars går vi sönder så vi aldrig kan finna en väg tillbaka till oss igen”. Men när jag kom hem och möttes av de där ögonen, när han såg på mig med den där blicken och höll mitt ansikte i sina händer. Ja, då föll jag. ”Det är du och jag, skruttan. Vi fixar det här nu. En gång för alla. Jag älskar dig över allt annat, min prinsessa.” Och visst skulle vi fixa det? Visst skulle vi det?
Samtalet jag hade med min syster sen, när han var ute med hunden, var jobbigt. För etthundrafemtioelfte gången hörde jag mig själv försvara ”oss”. Men just där, just då – så HÖRDE jag mig själv. Fast utifrån på något sätt. Det. Var. För. Sent…
En dag, när E var på sitt håll och jag var hemma, packade jag ihop alla mina viktigaste saker. Jag mötte upp med min systers sambos bror (som jag då träffade för första gången i mitt liv) som skulle låna mig sin bil över helgen. Han hjälpte mig att fylla den med mina saker – sen satte jag mig bakom ratten och körde 10 mil, hem till J – min bästa vän – där jag skulle bo under återstoden av min utbildning. Jag minns att det regnade och att jag fick stanna och köpa nya vindrutetorkare som jag själv bytte, jag minns att solen sken när jag parkerade utanför J. Och att jag fick en p-bot den första natten. Allt jag gjorde, gjorde jag med ngn slags autopilot. Allt gjordes mekaniskt. Jag log när jag skulle, skrattade när jag skulle. Festade när det var fest, pluggade när jag måste. Mat fick jag knappt i mig. Vatten, ja. Tanken på mat gjorde mig illamående. Kaffekaffekaffe. En dag ringde min gamla husläkare som ville träffa mig. Pappa hade kontaktat honom – ”oro i familjen”. Men ”det var ingen fara – jag klarar mig”. Och ja, det gjorde jag. I tend to do that… [Och det kommer jag att göra nu också.]
I cirka två månader bodde jag hos J och dagpendlade till skolan i Sthlm. Hela jag var fullständigt slut. Jag vägde 48 kilo (jag är nära 170 cm) och jag kände mig som en levande död. J var underbar och hade en ängels tålamod under min turbulenta tid med E. Han kom dit, till J, ett par ggr och det var så nära varje gång, så nära. Jag minns speciellt ett tillfälle då vi möttes i parken för att prata. Han var nyklippt, hade nya fina skor, en vit pikétröja och jeansen jag älskade. Han höll mitt ansikte i sina händer och jag lade mina händer över hans ögon och sa ”Jag älskar dig”. Just då i det ögonblicket gjorde det så djävla ont att jag inte trodde att jag skulle överleva utan honom i mitt liv.
Men det gjorde jag. Jag och E delar en hel del – på gott och ont. Här har ni fått höra de jobbiga sakerna, vår separation. Det finns så mycket mer – som jag behåller i mitt hjärta. Kärleken vi delade var genuin och väldigt stark. Men ”vi” var inte menade. Däremot så kommer jag alltid att älska honom på mitt alldeles egna sätt.”
