You just get me, like I’ve never been gotten before…

Etiketter

Cuinne, Hoppande pärlor, Kärlek, Lycka, Störd

Nej men jävlar vad dålig jag är på att BLOGGA. (hatar ordet btw) Mitt liv är ju så himla skitintressant att jag måste ju berätta för er vad som har hänt. *eh, typ nada*

Helgen bestod av: mys med mina fina vänner & bus med min iranske ”man” (fnuttar så de inte missförstås – vi är INTE gifta). Vinkväll, sleep-over, biobesök och mat- och vinmässa. Middag på persisk restaurang, fars dags-samtalsmys och akupunkturnålar. Och tvätt. Hej helg.

Jag tror att ”Cougar”, Fariahn och Jen nu VERKLIGEN förstår hur fruktansvärt (jävla skitkul) jag har det i min vardag. Att halvbo med min karl (läs: mansGRISEN) är lite som att jobba på dagis. Så kan man säga. *ja ja, hjärta hjärta, klapp klapp, ja ja* Han gormar och kacklar och sjunger (julsångerna har nu börjat; jag har visst förträngt förra årets traumatiska upplevelser…). Orkar knappt leva med dessa förbannande juldängor. Annars då? Jo, han slamrar och slarvar och härjar och skräpar. Mest på sig själv skräpar han. Smulor, krämer, såser och ett och annat salladshuvud. Inga konstigheter. Jag plockar upp, stänger luckor och lådor, torkar av och viker ihop. Sen börjar vi om igen. Allt detta under tiden han drar mammaskämt, lyssnar på hårdrock på tinnitusnivå och sprätter med ”de lyckliga tårna”. Happy Toes, skulle vi kunna kalla dem. Han ställer frågor, ifrågasätter, gapar efter Oboy eller kakor och vill att man klappar honom på magen eller killar hans fötter… Han är alldeles för bortskämd med sånt sedan barnsben, så det gör inget att jag vägrar. Det tycker iaf inte jag. Efter en heldag på jobbet och en helkväll med karln som jag brukar kalla min kärlek, så sover jag oftast som en gris. (A: Nuuuuu, just i detta NU, förstår jag varför jag sover som en klubbad säl när vi sover ihops!)

Ni kanske undrar om det någonsin är tyst i den här karlns liv? Jo jo för sjutton, DET vill jag lova. När? Jo, när han läser hårdrockstidningar, läkartidningen, böcker eller dagstidningen. Eller kollar på Nyheter. Då blir han helt autistisk och invecklingsstörd. Då får man inte störa. Aj aj aj.

Nu låter ju det här som ett rent helvete, men ni ska veta hur mycket jag älskar den där iraniern – a.k.a. ”mansGRISEN”. Han gör mig löjligt lycklig, och är den som får mig att skratta som mest när det är som tyngst! Nog har vi stött på hinder och genomlidit motgångar, han och jag… Prövningar som jag faktiskt inte trodde vi skulle klara – men det gjorde vi. Jag kan inte annat än att kalla det äkta kärlek.

Alla de där sakerna jag skriver om, som låter så infernaliskt jobbiga, är ju trots allt det som under hela vår tillsammans tid fått mig att fnissa lite sådär i smyg. Och när han inte funnits vid min sida har jag ju saknat det så väldigt mycket… *usch… tänker lite snabbt tillbaka på det jobbiga som varit; för att aldrig glömma vilka fel vi gjort* Det är de där skitjobbiga och dryga sakerna han gör, som får mig att känna mig alldeles varm inombords. Som helt utan hejd får mig att le och bli alldeles full i skratt. Som får mina ögon att tindra av lycka och kärlek.

Och hans förmåga att balansera upp allt det där, med kärlek och värme och allvar och engagemang – det blir liksom pricken över i. <3

Jaha, jag då..? Hur jag är? Jo, jag är nog en väldigt enkel människa att leva med. JÄTTEENKEL. Hjärta mig! Inga konstigheter, lugn som en filbunke och så.

Till min Azizam: Jag älskar dig, mongodjoooon. På riktigt. Och slå dig INTE för bröstet nu! Kliv ner från de höga hästarna – för du ÄR skitjobbig. Åhvadjobbigdu är. Bos!

So am I dreaming, or am I awake?

Etiketter

Hoppande pärlor, Kärlek

Ni vet den där känslan som kan infinna sig, när man inte riktigt vet om man är vaken eller drömmer? Den sköna men svårdefinierade känslan? Den känslan som slår en om man till exempel vaknar mitt i natten, sträcker ut sin hand… och känner värmen. Kanske från den där kroppen man älskar? Den där kroppen man kan varje centimeter av. Kroppen man somnat och vaknat med så många gånger förr, men som man förlorade… Känslan när man försiktigt slår upp ögonen och låter blicken lite oroligt vandra över täcket där bredvid och man hinner tänka ”Det var bara en dröm…” innan man faktiskt inser att personen du drömt om varje natt den senaste tiden, faktiskt ligger där?

Så man kryper lite närmare för att se om den där fantasifiguren försvinner, men märker att den faktiskt är kvar. Och inte alls är en fantasi. Han ligger där. Hur man lyfter lite lätt på huvudet för att titta närmare på det där vackra ansiktet man rört vid så många gånger. Betraktat så många gånger. Kysst så många gånger. Och blodet rusar lite i kroppen, när man inser att han faktiskt ligger där. Och när man ser hur han, med slutna ögon, ler… då vet man faktiskt inte om man ska våga somna om igen. Han ler. När han sover. Kanske gör han det för att han också känner lite av ett rus i sin kropp? Så somnar man in, utmattad och lycklig. Som i en lättare dvala. Och i drömmen som sedan tar vid, har mina tusen små glittrande pärlor samlats på tråd för att hålla ihop igen. Precis som de ska göra. Hålla mitt hjärta på plats. Skratta och glittra tillsammans.

Och när morgonen kommer känns det fortfarande overkligt, trots att det faktiskt inte är det.

Så vaknade jag igår… Idag är det tisdag, och det känns som en bra dag. Sjukdom till trots.

Cuinne

Finally…

Etiketter

Bloggvänner, Fariahn, Hoppande pärlor, Kärlek, Terapi, Vänner

Idag kom ett efterlängtat samtal. På måndag ska jag på ett efterlängtat möte. Jag tog nyss ett djupt, sådär härligt och efterlängtat andetag. Ett sådant där andetag som jag tog, när jag drömde att jag satt i bilen med honom. När allt var så vackert och vår kärlek var så självklar. Känslan av lycka och lugn. Att det blev så rätt tillslut trots allt. De där känslorna som jag vaknade utan, tidigt nästkommande morgon…

De senaste dagarna har det diskuterats mycket mellan de hoppande pärlorna – de som är en del av mitt hjärta -, och mitt lite kyliga och rationella jag. Jaget som finns kvar, nu när hjärtat vilar. Resterna av mig. Det har varit ganska jobbigt, men jag står ännu och jag står ganska stabilt. Och de där hoppande pärlorna – de som ivrigt studsade på golvet i hans vardagsrum i söndags - de som jag försiktigt bar hem i mina kupade händer – har fått en alldeles egen plats. Precis som Fariahn lägger trasiga hjärtan i korg med sammetsbotten, lägger jag mina glittrande pärlor i en liten ask. I den lilla askens botten ligger det bomull, så de inte ska göra illa sig mer. De ligger där och skrattar. Trots att locket är på hör jag dem, som om de vore barn på en lekpats. Pärlorna och skärvorna är med mig hela tiden, men ligger i tryggt förvar i en låda som bara jag har en nyckel till. I en liten ask. Med bomullsbotten. Så att de inte ska göra sig illa och bli ledsna igen.

Idag är det fredag – och jag längtar till måndag.

You still send shivers down my spine. Phase 3.

Etiketter

Hjärtesorg, Hoppande pärlor, Kärlek, Olycka, Skärvor

- Hur tänker du kring allt nu? Hur går tankarna?

Han ser på mig - och det känns återigen som att han ser rakt igenom mig, med sina vackra bruna ögon. De där ögonen jag hejdlöst blixtförälskade mig i för snart två år sedan. Min mage slår knut på sig själv, mitt hjärta lämnar för en stund min bröstkorg och jag vet faktiskt inte riktigt var det tar vägen. ”Jag tänker inte så mycket längre”, svarar jag och ler. (Fas 3.) Jag är lugn och det känns bra. Jag hade ju kunnat säga så många andra saker. Säga att jag fortfarande älskar honom. Att varje fiber i min kropp, varje liten vrå av mitt hjärta, varje del av mig, skriker efter honom. (Fas 1.) Men jag kan inte säga allt det där som mitt lilla stora hjärta vill. För det går inte. Det funkar inte så längre. Därför att mitt hjärta vilar. Det vilar upp sig och söker nya krafter. (Nu: Fas 3). Så jag låter det rationella tala. Det får besvara hans fråga. Och jag säger till mig själv: Herregud vad vacker han är. Och fortsätter känslomässigt att kryssa mig igenom alla dessa faser som skall passeras. För en stund vill jag släppa allt och låta min mur falla. Men jag kan inte låta det hända. Jag frågar honom, hur hans tankar går – men jag får inget svar. Kanske beror det på, att vissa saker är bäst lämnade osagda? Eller finns det ord, som ännu inte fått utrymme att uttalas?

Han ligger på soffan, i hörnet. Och jag tänker för en liten liten stund, att jag brukade ligga där i hörnet med honom. Med hans armar om min kropp. Min hand, på hans bröst. Och jag ler åt minnet.

Vi spelar tv-spel en stund. Tennis. Och skrattar. Det känns som att vi är precis så, som bara vi kunde vara. Glada, vi skrattar. Jag ler för mig själv när jag tror att han inte ser. Men det gör han. Han såg mig ju alltid. Det var det bästa jag visste, men också det svåraste. Att jag aldrig kunde dölja någonting. På gott och ont. I min ögonvrå märker jag att han tittar, och jag tror att han ser att det faktiskt lyser om mig just då. Just där och då, när jag tittar rakt in i tv:n och fokuserar på tennisen. Men jag vet att han ser mig. Jag KÄNNER att han ser mig. Och jag hoppas att jag utstrålar den där känslan man gör, när man är alldeles nyförälskad. För så har det alltid känts med honom. Som en nyförälskelse varje dag. Varje morgon. Varje kväll. Varje gång jag såg in i hans ögon. 

Och mitt hjärta lämnar mig återigen, men landar en stund senare i min bröstkorg. Där det ska vila nu – och hämta de där nya krafterna som jag behöver för att kunna leva vidare och bli lycklig igen. Lycklig som jag var med honom. Han, som jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med. Nu är han borta. Men jag är på väg.

När det är dags att gå hamnar vi sådär nära varandra som bara de kan, som tillsammans upplevt en nästintill gränslös kärlek. Jag står på kuddar som ligger på hans golv och vet inte riktigt om jag kan balansera längre. Men jag gör det. Jag står kvar där och vägrar röra mig. Kan inte röra mig, som om jag är helt oförmögen att styra min egen kropp. Jag känner. Rör. Tittar. Andas. Och ryser när hans händer rör vid mig. Vi står alldeles stilla och allt är så välbekant. Hans doft, hans händer, pulsen i våra kroppar. A split moment of silence, streched like eternity. Och inte för en endaste minut under den tid som passerat sedan våra hjärtan skiljts åt, har jag glömt hur han påverkar mig. Ändå reagerar min kropp så mycket häftigare än jag minns. Det kändes som om jag bundits fast. Vid marken. Kedjad. Som om mina fötter helt enkelt inte ville styra mig därifrån. Men han vet. Jag vet. Vi båda vet, att det vore dödsdömt. Visst vet vi det? ”You still give me shivers”, säger jag tyst.

Han viskar att han tänker på mig. Att han har tänkt varje dag. Att han saknat att vara nära mig. När jag känner hans andetag mot min hals, hans händer som griper tag om min kropp; då brast mitt hjärta för en stund. Just där och då kändes det som att det gick i tusen små bitar. Tusen små hoppande pärlor som föll till marken. En känsla av att hela ens värld rämnar. Men jag fångade upp varje bit, varje skärva, varje pärla. Alla delar av mitt hjärta – och höll i mina händer när jag som i en dvala gick hem. För att väl hemma, lägga alla skärvor på min byrå i hallen. Där låg de sedan, som glittrande och skrattande pärlor. De log iaf. Och det är ok, att hjärtat är lite trasigt just nu.

Där stod jag sedan en stund i min hall. Och tittade på mina rullande pärlor där på byrån, och hörde min egen puls. En puls jag inte trodde en levande människa kunde känna. Och jag tänker på vad som hade hänt, om jag stannat kvar? Herregud.

Jag somnar så småningom, utmattad. Drömmer om honom. Att vi sitter i en bil och jag rör vid hans hår i nacken och vi ser på varandra och ler. Jag ler så att det faller tårar nedför mina kinder. Av lycka. Och hans ögon glittrar och hela han strålar. Och jag tar ett djupt andetag, ni vet ett sådant där andetag som känns som en befrielse. Och i drömmen står det äntligen klart, som om det fanns skrivet i stjärnorna, att det ÄR vi trots allt. Så vaknar jag kl 04:40, ensam i min säng.

Och när orden som jag inte riktigt vill förlika mig med slår mig med en sådan obeskrivlig kraft, tar jag det djupaste andetaget jag bara kan. Jag sväljer undan eventuell sorg, som jag med bästa möjliga förmåga försöker ersätta med den där känslan av lycka som jag är så välbekant med. ”Jag hoppas att jag kommer få se honom glittra sådär igen. Jag vet att det inte kommer vara mig han ser på då, men jag vill ju faktiskt bara att han ska vara lycklig.”