Etiketter
Ibland straffar synden sig själv. Eller hur fan man nu säger. Någon gick för dagen för ca. en timme sen. Nej, det var INTE jag. Och ja, jag bloggar på arbetstid med det är ok när man har fikarast tycker jag. Nåja, någon gick iaf. Inte långt senare efter att någon gått (cirkus nyss) ringde det i alla telefoner. Min fasta telefon, jobbmobilen och Blackberryn. Jag, som trollar med knäna, svarade och fick minsann höra vad som ställts till med. Vad någon ställt till med. Det var INTE jag. *nöjd… jättenöjd chey* ”Det här måste rättas till OMEDELBART!” Men… det är bara personen som gick för dagen som kan rätta till problemet. Ett problem som skapar fel som i värsta fall skulle kunna kosta miljoner. I kid you not. Men någon har ju gått för dagen.
Det är skönt att ha ryggen fri. Skönt är det. Jätteskönt. Nu poppade det upp ett mail där det stod att det som hänt är ”Slarvligt, finns inga ursäkter. Helt och totalt efterblivet.” – men det svarar jag ju inte på. För jag har inte slarvat med någonting. Och mailet var ju inte riktat mot mig. För jag är så himla bra. Nästan perfekt skulle man kunna säga! Ja, förutom att jag nyser och är lite hängig och fryser väldans.
Oj vad skönt det är. Kanske måste radera det här inlägget sen. Jag låter ju nästan elak. Jag är ju en himla snäll tjej. Venne. Ska dricka kaffe och snurra in mig i min fleecefilt här på mitt kontor och publicera detta först.
Vet ni vad som RETAR mig mitt i allt det här? Det är att vissa kommer sedan att säga att ”en olycka händer ju så lätt!” och liksom lalla vidare som om inget hänt. Så kan någon sitta och fortsättningsfisa och göra så lite som det bara är möjligt. Kanske, KANSKE, kan det vara så att denna vissa personen är i samma ålder som någon annan. Kanske är det såhär, att om JAG hade varit den som slarvat – ja då skulle det minsann låta annorlunda. Det är mig ju en djävla tur att jag är så HIMLA bra då! *hjärta mig, hjärta mig*
Hejdå!
