Etiketter
Så här kommer en del. Detta inlägg kommer att handla om deppo-Cc. 
Nästa inlägg kommer att handla om var i livet jag är idag och hur jag kommit hit. Sen kanske det blir lite pladder om mina mål och hur jag planerar att hamna där. Det är ok att ställa frågor eller lämna synpunkter.
För er som inte vet, så hamnade jag i en depression i slutet av förra året. Anledningarna till att jag hamnade där jag gjorde var ganska många (och berodde på saker som ligger både i mitt förflutna och i mitt liv jag lever idag). Mycket handlar(-de) om mitt förhållningssätt till mig själv, min bild av hur jag ”ska” vara utåt, min systers cancer som splittrade hela min värld – och som grädden på moset ett avslutat förhållande med min stora kärlek A. Det fanns fler anledningar, men vi stannar vid det mest betydelsefulla. Jag fick ”den där jävla diagnosen” och började, väldigt motstridigt, att medicinera för min depression efter att jag genomgått en länge planerad operation i februari.
Depression. Bara ordet gav mig rysningar och jag blev förbannad. ”Vaddå depression? Fuck you. FUCK you all. Bara svaga människor skyller på sån skit. FUCK. YOU.” Ungefär så tänkte och kände jag, vilket jag naturligtvis fick äta upp i efterhand. Depression visade sig vara något man faktiskt kan råka ut för utan att inse det, och heller kan man inte råda bot på den själv alla gånger. Jag har alltid varit en sån som fixar saker själv. Tar mig ur saker på egen hand. Klarar mig alltid. Utan hjälp. Ensam är stark. Men när jag fick förklarat för mig, säkert tio gånger om, att jag inte kunde påverka det här själv… ja, då fick jag helt enkelt acceptera det faktum att min serotoninnivå inte alls var vad den borde vara och att endast mediciner kunde ta mig ur skiten. Jag kämpade in i det sista för att slippa tabletter. Läkaren fick ta prover på sköldkörteln, för kanske var det så att det var FYSISKT och inte PSYKISKT? Av någon anledning så kändes det som att det var enklare att hantera då. För då var det ju inte i mitt huvud det satt… Well. Needless to say, så visade mina provresultat att allt såg normalt ut. Det VAR ”in my head”… Men det skulle bli bra.
Jag fick utskrivet Citalopram 20 mg/dag, vilket jag äter än idag; snart 8 månader efter min diagnos. Jag äter alltså inga starka mediciner och jag hoppas behöva slippa det. Jag kommer att fortsätta medicinera ett par månader till. Idag äter jag 15 mg/dag och tänker inte gå ner mer i styrka förrän tidig vår (efter samråd med min läkare). Många slutar för tidigt för att de tycker att de mår bra, men majoriteten av dem faller tillbaka i depression om och om igen. Jag vill inte hamna i skiten ytterligare en gång, så jag medicinerar tills minst 2 läkare är överens om att min serotoninnivå är vad den ska vara och att allt är i balans. Det tar längre tid än man tror och jag är inte beredd att ta några risker. Jag har min egen läkare, vår företagsläkare och mitt ex. Jag kommer att lyssna till alla tre, men mest till mitt ex som faktiskt är den som står mig närmast och har sett / ser alla mina svängar.
Effekten av min medicin kickade in förvånansvärt snabbt. Redan efter två veckor kände jag att dimman började lätta. Livet var inte längre en enda död transportsträcka och allt var inte längre grått trots att solen sken vissa dagar. Plötsligt kände jag att jag hängde med i diskussioner och kunde faktiskt vissa dagar aktivt delta i dem och tillföra något. Mina leenden började kännas äkta och ögonen kändes piggare. Jag kom ur sängen lite lättare än förut. Men dessa förändringar kom inte över en dag, nej nej. Men så sakteliga återvände min energi och en känsla av ett slags välbefinnande. Det tog månader, men det kom tillbaka till mig. Vad som var jobbigt var känslan av att vara känslomässigt avtrubbad. Kärlek kändes inte riktigt och jag bara ”var” i allt. Jag var glad, men kunde liksom inte riktigt ta till mig av något på samma sätt som förr. Det kändes nästan som att jag var lite drogad och i en mysig dimma. Konstigt, men jag tyckte det var skönt efter månader av tankar och stress. Plötsligt analyserade jag inte längre. Jag orkade liksom inte och det kändes bra. Saker och ting fick bli som de blev.
Det kanske låter konstigt att jag på ett sätt njöt av den där avtrubbade perioden, men ni anar inte vad jag behövde vila. Under drygt ett halvårs tid hade jag jobbat heltid i huvudet med att analysera ALLT. ALLA. VARJE sak som hände. Tänka, förstå, inte förstå, bli frustrerad, inte visa, vara glad, skratta, vara bra, snygg, perfekt och full av energi. Att plötsligt sluta med allt det där kändes som en enda behaglig vila. Det enda som var viktigt var JAG. Jag och min tid.
Over and out för denna gång.
Eder Cuinne
