Sweet… twenty… (?)

Etiketter

Kärlek, Otrohet, Svek

Ännu ett inlägg från min privata blogg. Detta publicerade jag den 15 april 2009.

”Alla har vi dåliga minnen vad gäller kärlek, eller hur? Majoriteten av mina gamla kärlekar har varit ”arses”, men trots det har jag lärt mig av varenda liten djävel. Något ska man ju ha dem till! Självklart finns undantag, så helt miserabelt är det inte. Fråga mig inte hur jag jämt lyckades träffa fel pojkar – jag vet själv inte.

Jag tänkte dra ett inlägg om ett av mina förhållanden nu, det blir svårt att undvika ett milslångt inlägg. I slutet tänkte jag själv försöka se hur min syn på förhållanden och kärlek förändrats genom åren.

För många år sedan (tror jag var ca. 20-21 år) åkte jag, tillsammans med min dåvarande pojkvän, till Australien för att plugga. Vi hade en något ”rocky start” på vårt förhållande av olika anledningar. När vi träffades var jag på väg ur en jobbig tid i mitt liv, vi var två trasiga själar som försökte laga varandra. Med facit i hand har jag lärt mig att sådana relationer är dödsdömda, men att man lär sig mycket av varandra genom hat och kärlek. Vi började som vänner – vänskapen övergick till kärlek – en kärlek som sedan bäst begravdes med många bra och dåliga minnen och erfarenheter.

Innan vi flyttade utomlands bodde vi tillsammans i Göteborg. Vi bråkade vansinnigt mycket, och under den tiden av mitt liv visste jag inte bättre än att fysiskt slå mig ur alla jobbiga situationer. Jag slogs för min stolthet, för min svaghet, för min rätt och för mitt stötta självförtroende. Mitt första förhållande (som jag skrivit om för inte så länge sedan) spökade fortfarande och hade satt djupare spår än jag då förstod.

När jag till slut var så trött i min kropp och i mitt sinne att jag inte längre såg klart, valde jag att kontakta en psykolog. Tack och lov. Till en början träffade jag honom 2 ggr per vecka. Mina samtal med Olle har blivit till minnen för livet. Han hjälpte mig mer än jag någonsin kunde ana att han skulle kunna. Jag var trasig, men han gav mig insikter som fick mig att andas. Svårt att beskriva. Det var jobbigt att träffa honom en sista gång innan det bar av till Australien. Bort från alla mina vänner, bort från min familj.

Bråken fortsatte där nere, men tack vare Olle hade jag lärt mig att andas. Min andning blev undanmanövrar vid varje tillfälle jag och pojkvännen hamnade i dispyter – jag var stolt över min förmåga att hålla mig lugn. Det var som om det pågick en kamp inom mig, och jag vann över mina sämre sidor mer och mer för varje gång. Så småningom märkte jag dock en förändring hos min pojkvän, och det var inte lätt att hantera hans plötsliga personlighetsförändring.

Han vände min styrka mot mig och jag kände mig mindre och mindre efter varje diskussion eller bråk. Kände mig hånad inför ”hans” vänner, klämd och ledsen. Jag kände hur jag gled tillbaka, som om jag liksom föll nedåt i ett hål. Olles kloka ord hördes alltmer svagt, och tillslut var allt mörkt. Jag kontaktade en kurator på universitet eftersom jag behövde prata med någon – jag hade ingen jag klarade av att prata med. Allt höll på att rasa samman. Efter kanske tio samtal med Audrey (som hon hette) kom insikterna tillbaka till mig, och styrkan återvände. Jag berättade allt för henne, vad han sa och hur han behandlade mig inför folk. Ord han valde. Vad han kallade mig. Hon lyssnade mest till en början.

Vi åkte ett gäng uppåt kusten med slutdestination Airlie Beach och Whitsundayöarna (jag följde aldrig med till den sistnämnda destinationen…). Resan dit var obeskrivlig och jag lovar att berätta om den någon gång – crazy stuff för att vara jag!

Tyvärr fick vår resa ett väldigt tråkigt slut som knäckte mig fullständigt. Vid ett bråk som uppstod mellan oss slog något till hos honom – jag vet inte vad och vi har aldrig pratat om det sedan dess. För att fatta mig kort: han blev förbannad, väste saker i mitt öra, tog ut mig utanför en bar, förnedrade mig ngt fruktansvärt (jag orkar inte ens gå in på vad han gjorde), tryckte upp mig mot skyltfönster och hånskrattade åt mig om vartannat. Jag var förkrossad, och det enda jag gjorde var att försöka komma ihåg att andas.

Jag minns att mina tårar forsade, att jag var helt slut och kände mig som en hund. Som skit – ingenting värd. Tack och lov hade 2 vakter från baren bevittnat hela händelsen och de ryckte in. Den ena följde mig tillbaka till vår bungalow och såg till att jag flyttades till ett annat rum – han ansåg inte att jag skulle vistas i närheten av min pojkvän. Jag placerades i en sovsal med säkert 8 andra okända människor. Jag försökte att inte gråta så det hördes. Den andra vakten tog min pojkvän till den lokala polisstationen.

Dagen efter återvände jag till vår bungalow där jag hittade en lapp. Något sade åt mig att titta vad det var för lapp. Jag vek upp den och läste orden… ”Assault”… bla bla. Rummet kändes overkligt litet och jag tassade ut (de andra sov) och ringde min syster hemma i Sverige. Hennes ord var ”Nu har jag gjort sitt sista. Nu kommer du hem.” Jag begav mig till lokala polisstationen för att fråga om mina rättigheter / skyldigheter. Det var nämligen HAN som anmält MIG för misshandel. Jag hade inte ens rört honom. Den polisofficer jag pratade med försökte hålla sig för skratt – han hade haft nattpasset när min pojkvän kommit dit. ”We have witnesses stating HE touched YOU. Go back home, sweetheart. He is a fool, I’m sorry.”

Jag satte mig på en buss samma dag. Resan tillbaka till Wollongong (där vi bodde och där universitetet låg) tog ca. 40 timmar. I Brisbane svimmade jag, jag kommer knappt ihåg någonting – bara apati.

Hela 3 månader senare satte jag mig på ett flyg hem till Sverige, till min familj. Jag fick min hemresa betald, tack vare ett brev från min kurator som fick bli mitt stöd under den sista tiden där nere. ”She needs to go back home for the support of her family…” stod det bland annat. Hon sa saker som fick mig att förstå att det inte fanns några andra alternativ än att åka hem. Jag har kvar min dagbok sen den tiden. Där har jag skrivit ”My break through session with Audrey”. Det var bland annat då hon sa ”He calls you a whore – for sleeping with him” gång på gång tills jag slutade ursäkta honom, såg på henne och blev förbannad. Inte på henne, utan på allt som jag svalt. Allt som hänt.

Resan hem var en mardröm. Jag flög från Sydney till Vancouver, från Vancouver till Hawaii, från Hawaii till Frankfurt och slutligen från Frankfurt till Köpenhamn. Jag fällde inte en tår på hela vägen. Satt mest och stirrade om jag inte sov. När jag klev ut i ankomsthallen och möttes av min syster och min mamma brast allt. Jag tappade precis allt, och tårarna forsade. Än idag, faktiskt as we speak, blir jag tårögd när jag tänker på just den känslan. ”Framför mig står människor som aldrig kommer svika mig eller lämna mig, Människor som älskar mig oavsett.” Jag har aldrig varit med om en sådan känsla. Den var mäktig.

Jag är här. Nu. Hel och stolt. Word up, vänner. Låt inget stå högre än din egen självrespekt och din självkänsla. Kramen.”

Sweet sixteen… (?)

Etiketter

Kärlek, Otrohet, Svek

Detta från min ”privata” blogg. Nu publicerar jag den här. För att själv läsa och försöka förstå, hur jag idag – ca. 12-17 år senare – anammar det han gjorde. Han som förstörde allt.

”Det är första gången jag skriver om detta. Jag har en gammal dagbok, som jag gick igenom för en tid sedan. Där fanns en del skrivet, och jag läste det faktiskt med tårar i ögonen. Så ung och så naiv… så oförstörd. Mitt första förhållande var vad som skapade många negativa tankar om kärlek, hur den ska vara och hur det kan gå. Remember: Always keep your guards up. Jag lärde mig att läsa signaler. Det som hände fick mig i efterhand att gå alldeles jättetokiga vägar och göra alldeles jättetokiga val. Det formade min svartsjuka och min osäkerhet. Komplex och rädslor.

När jag var 14 år träffade jag min första ”riktiga” pojkvän. Av ren respekt för hans familj väljer jag att kalla honom ”H”, då jag inte vet om någon som känner honom kan hamna här och läsa min blogg.

Jag var ny i stan, och han var (iaf just då) en av killarna som tjejerna slängde långa blickar efter. Vi blev ett par (ihop, som man var på den tiden), och jag var så stolt. Jag minns verkligen känslan av lycka. Så fin jag tyckte att han var. Han spelade ishockey och var i mina ögon hur cool som helst. Var alltid skitstolt när vi gick på stan, han höll armen om mina axlar – hans tjej.

I ett och ett halvt år var vi tillsammans. Första halvåret (knappt) var allt så himla bra. Det fanns tendenser till svartsjuka och lätt ilska, men det senare var inget jag råkade ut för i början. Men så kom bråken. Efter att jag, vid den lagliga åldern 15 år, gett honom min oskuld.

Det började med otrohetsrykten – han skulle ha ”bedragit” mig när jag var hos min farmor och farfar i Norrland och hälsade på. Jag fick veta det så fort jag kommit hem, och jag ringde honom och var ledsen. Frågade om det var sant. Han blev vansinnig. På tio minuter stod han utanför min dörr, jag var ensam hemma – vilket han visste. Jag förstod inte varför HAN var arg på MIG, jag hade ju bara ledset frågat om det var sant? Jag fick inga svar, allt jag fick var ett ont bakhuvud efter att han hårt tryckte upp mig mot väggen i mitt rum. Jag tror det slog i ett par gånger, under tiden han frågade vem som ljugit.

Han frågade vem jag trodde på – min vän eller min egen pojkvän som älskade mig så mycket att han skulle dö utan mig? Jag var chockad och svarade inte först. När han stod med en liten och uppvikt fällkniv mot min handled – den var röd med trycket ”Hilti” på – kunde jag ändå inte ljuga och säga att jag trodde på honom. Min vän hade ju sagt att hon sett det med egna ögon.

Hans ögon bytte alltid färg när han blev sådär arg, de blev alldeles svarta och han höjde sitt huvud lite. Såg ner på mig. Jag fick ett litet skärsår som inte blödde mycket alls. Så litet att jag kunde dölja det under min klocka en tid framöver. Men tårarna föll, jag förstod inte vad han verkligen gjort. Så föll HAN ihop på golvet. Grät, sa förlåt och var galen av sorg och ånger. Jag tröstade honom och sa att det var ok. Att allt skulle bli bra. Han sa att han skulle ta livet av sig om jag gjorde slut. Jag sa att jag inte skulle lämna honom. Det är svårt att förklara hur man tänker i en sån situation. Det är en annan människa som talar och agerar. Så fortsatte det. Många gånger blev han arg och våldsam. Jag – skiträdd. Mest hemma, men aldrig hos honom. Alltid hos mig. Ibland offentligt, men väldigt sällan.

Så kom den där jobbiga svartsjukan. När jag skulle ”göra stan” med mina vänner skulle han alltid följa mig. Med mig eller efter mig. Stå runt hörnet och titta så det verkligen var mina vänner jag träffade, och inte andra killar. En gång sprang jag på en killkompis på vägen bort till mina vänner. Fem minuter senare stod jag i H’s händer runt hörnet från dåvarnade Åhléns och grät. Han, min pojkvän, var så vansinnigt arg. Min killkompis såg vad som hände och kom till min räddning. H sprang hem, han blev rädd. Så var han. Feg. Hur feg som helst, och kunde aldrig stå för de saker han gjorde. När vi hade tjejmiddag hos min tjejkompis en gång var han utanför fönstret, kollade så det bara var tjejer. Han försökte gömma sig. Alla visste att han var där utanför - i buskaget. Han ringde innan också, jagade mig. Jag skämdes så oerhört.

Han slog mig aldrig, iaf inte sådär så det syntes. Mest slet han i mig, dunkade mot väggar eller gjorde andra saker. Tvingade, tystade… det skulle vara som han ville, och när han ville… Inte alltid, men ibland. Sånt sätter så fruktansvärt djupa spår, och efterlämnar en stark känsla av hatblandad kärlek och äckel. För jag var kär, ni anar inte. Men allt lev fult. Sex blev fult, allt var vridet.

När jag var 16 år gammal bröt jag ihop. Gjorde slut. Pappa kom hem i grevens tid, och H fick lämna vår lägenhet för att aldrig mer komma tillbaka. Jag fick samtal från hans mamma, morfar, kusiner, systrar. De visste inte då, att allt var oåterkalleligt. Att vi aldrig skulle bli ”vi” igen. Han skaffade en ny tjej en tid efteråt. Hon, och ytterligare en av hans efterföljande tjejer, var heller inte särskilt väl behandlade av honom. Hur illa det var för dem vet jag inte, heller vill jag veta. En av dem sökte upp mig, ett möte jag sent kommer att glömma. Jag minns att jag kramade henne. Och gick.

Man är inte så tuff som man tror vid 14-16 års ålder. Inte i sådana här situationer. Tio år senare berättade jag för min syster vad som hänt. Jag undrade varför de inte hjälpte mig när han gjorde illa mig och de var i nästa rum. Varför det inte ryckte in? För de hade inte en aning. Min syster grät floder när allt kom, alla historier. Hon kände sorg och ilska för att de inte såg. Men han var smidig - och jag var tyst. Men inte idag. Idag kan jag prata om det om det skulle vara nödvändigt, för jag skäms inte för någonting. Jag gjorde inga fel.

Jag har självklart ärr från vad som hände, men det är just bara vad de är – ärr. Som dåliga minnen som inte syns. Aldrig ska jag låta hans agerande hindra mig från att bli lycklig. Jag kommer på mig själv med att använda hans elaka sidor, tillämpa det manipulativa och falska…

Det han gjorde, gjorde han för att han var en liten människa, och för att han mådde dåligt. Jag hoppas han mår bättre idag och är lycklig med sin familj. Jag hoppas det innerligt.

Kontentan? Jag vet inte. Förmodligen vill jag bara säga att ingen ska fråntas sin egen möjlighet att skapa sig en lycklig framtid. Man lär sig att hantera, man lär sig att titta och man lär sig att älska även om det tar tid.”

Ja… och idag sitter jag här och är arg. Arg över att jag lät det ske. Arg över att jag inte lever här och nu. Arg över att det idag är för sent – men nu är det jag som tar kommandot över mitt liv och min kärlek. På riktigt.