Me myself & I

Etiketter

Cuinne, Kärlek, Styrka, Svartsjuka, Terapi

Så hur ser allt ut idag? Ja, det är bättre. Jag är liksom på träningsläger och är min alldeles egen instruktör och coach. Jag rör mig framåt hela tiden, men ibland tar jag omvägar och ibland sätter jag mig på en bänk och väntar. Men det går åt rätt håll. Jag har fått mycket hjälp på vägen, både tack vare KBT och psykoterapi, men främst tack vare min ihärdiga vilja att ständigt utvecklas och växa till en starkare individ med högre självkänsla.

Jag lär mig att ta plats och att inte skämmas över att be om saker. Jag försöker lära mig att inte tro att människor ska se mig som en girig jäkel som både syns och hörs och kräver. Jag har alltid synts och hörts, men just i relationer har jag varit fruktansvärt dålig på att sätta mig själv före min partner. Att bejaka mina behov och uttala dem. Jag har alltid varit den som gjort saker för min partner, men sällan fått tillbaka det där som jag innerst inne hoppats på. Jag har viftat bort, sagt ”ingen fara” och låtsas vara glad och lycklig, när jag i själva verket nästan känt mig lite utnyttjad. Det har inte alla gånger berott på min partners natur, men många gånger. Jag har sökt mig till de som ”behövt” mig mer än jag ”behövt” dem. Destruktivitet och besvikelse. En evig kamp.

Jag mötte A. Han var olik de andra jag varit med. Han var lyhörd och uppmärksam, men ändå kände jag att jag hamnade i någon slags skugga. Jag tyckte att han borde förstå vad jag behövde - och faktiskt ge mig det. Men han gav på sätt jag inte såg. Kanske gav han inte på de sätt jag behövde, utan på de sätt han trodde var rätt. Någonstans tappade jag vikten av mitt eget ”jag”. Jag bad inte om det där jag ville ha. Talade inte om när jag mådde dåligt. Sopade under mattan. Ursäktade, och var livrädd att be om för mycket. Tog på mig skulden för allt som gick snett mellan oss. Och desto längre tiden led, desto mindre bad jag om. Kröp in i mitt skal för att gömma mig.

Vet ni vad? Om det där med att inte våga ta plats och säga vad man behöver? Vad man vill ha? Fuck that. Jag lär mig att ta plats. Tala om vad jag tycker, tänker, känner och behöver. So what om jag verkar gapa efter mycket? Jag tänker inte längre degradera mig själv.

Sen har vi ju det där med min svartsjuka. Mitt kontrollbehov. Mina tvångstankar. Min misstänksamhet. Allt det där går hand i hand, som en elak och omänskligt stark armé. Mot mig. Svartsjuka är ett jävla aber. Inte bara att få uppleva, utan även att lära sig att leva med och hantera. Lära sig att ha ett sunt förhållningssätt till destruktiva tankar som ibland dyker upp. Jag kommer alltid att vara svartsjuk, men jag vill aldrig mer må dåligt på grund av den på samma sätt som jag gjort. Aldrig mer låta den äta upp mig och den jag är. Aldrig låta den få mig att skämmas och känna ånger och känna skam. Ta min energi och låta min kropp ligga kvar helt orkeslös och fullständigt utmattad.

Jag känner mig mer avslappnad än någonsin i min s.k. relation med mitt ex. Jag vet ännu inte hur den ska definieras, så därför låter jag den heta ”relation”. Vi ses, vi hörs av dagligen och vi är. Bara är i allt. Och pratar mer än någonsin. Jag har börjat ta plats. Ta plats på ett sätt jag förut inte gjort. Det är något av en konst att göra det när man anser att man gjort det förr, men faktiskt inte riktigt har.

Jag talar om vad jag vill ha och vad jag behöver. Jag kompromissar inte eller låtsas nöja mig. Jag vill inte längre vara den som alltid gör allt för min partner och sätter ”oss” i främsta rummet när jag inte känner att jag får det tillbaka till 100 %. Jag behöver hans fulla engagemang, hans kärlek och hans förståelse. Jag vill inte ha förklaringar eller analyser, jag vill bara känna att jag accepteras för den jag är. Jag vill aldrig mer känna att jag (utan påverkan /inverkan från de jag har runt omkring mig) måste fejka glädje eller energi, aldrig mer anstränga mig så till den milda grad att jag kan somna stående på grund av en urladdning av energi.

Jag vill kunna säga rakt ut när något inte känns bra istället för att samla på mig tio saker som resulterar i ett utbrott jag inte själv kan hantera.

 Jag är faktiskt förbannat bra. Det ska jag lära mig att säga till mig själv varje dag. Och det gör jag. Ibland skrattar jag, men jag säger det. Varje dag.

Eder Cuinne

”Cause I am a nutcase, damn it

Etiketter

Cuinne, Svartsjuka, Terapi

Så säger jag ofta om mig själv, och skrattar. Så fort ngt händer eller när jag berättar för vänner/kollegor/pojkvänner om något jag gjort som är helt uppåt väggarna, ja då skrattar jag. Skrattar och säger: ”Ja, men vi alla vet ju att jag är helt sjuk i huvudet!” och så skrattar vi alla tillsammans. Jag gillar den sortens jargong, jag gör verkligen det! Bjuder mer än sällan på att jag är mongo och störd osv. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt, to be honest. Gillar att bjussa på mig själv och mina galenskaper. Men så sa psykologen ngt som fick mig att tänka efter lite. Känns som att jag ger mig på att förklara ngt som är omöjligt att sätta i ord utan att det får knasiga följder, men jag ger det ett försök.(Jag kan inte nog betona hur jag verkligen TYCKER om den jargongen jag har med mina vänner och genuint inte vill ha det på ngt annat sätt. Jag tar aldrig (ALDRIG) illa vid mig när vi pratar sådär. Ok? Puss.)

När jag säger sådär i vissa specifika situationer, så är det ju faktiskt inte bara ett skämt utan även ett bevis på vilken syn jag har på mig själv. Och det är ju inte bra… Jag tänker på de situationer när jag till exempel återberättar ett ”skräcksvartsjukegremlinsutbrott” och skrattade säger ”Ja, men alltså jag ÄR ju psycho”. Nästan som att jag försöker rättfärdiga mitt beteende och på samma gång nedvärdera mig själv. Det låter lite invecklat, va? Well, kan inte förklara det på annat sätt. Det enda jag kan säga är att det är ett ganska självdestruktivt beteendemönster jag har. För i själva verket så vill jag ju inte säga sådär om mig själv – men hon som står bakom mig och skriker har ju ett väldigt övertygande sätt. Jag håller hellre med henne, annars blir det så jobbigt.

Ja som ni förstår det så är jag rätt djupt inne i mig själv och rotar nu. Jag ska tala om en sak för er: Det är fantastiskt skönt trots att det är lite scary.

Idag är det fredag och jag ska träffa min tjocka vän S (hon är gravid).

She. I. The Devil in Disguise.

Etiketter

Frustration, Svartsjuka, Terapi, Utbrott

Vilka är här? Är någon här? Jag vill ha er här med mig och mina tankar. Kanske kan ni hjälpa mig att sprida min adress vidare? Vill ni det? Ni får det så gärna, men som ni vet så behåller jag gärna mitt namn och min ”anonymitet” (även om ni ändå vet vem jag är).

Jag har fått halsfluss. Jag är trött. Hela tiden är jag trött. Och fundersam, fundersam är jag också. Många tankar rusar genom mitt huvud just nu. Igår var jag hos min psykoterapeut och vi testade något nytt, nämligen att visualisera. Svårt att förklara och jag ska nog inte göra det (förklara alltså), men kort och gott kan vi säga att jag fick upp en bild av den jag blir (eller rättare sagt den som får mig att tappa all rim och reson) när jag slås av den där fruktansvärda svartsjukan. Hon står bakom mig och jag kan inte backa. Hon hetsar mig framåt som ett blodtörstigt odjur och jag dras med i hennes raseri. Jättesvårt att förklara, men det var en sjuk feeling där och då. Att ”se henne”. Visualisera henne. Nytt, konstigt och ganska obehagligt. Men otroligt skönt och falluckor öppnades och släppte in ljus. Nu har jag bara 2 inbokade besök kvar på min psykoterapi, vad som händer sen vet jag inte. Det tar jag då.

Jag tänker på min älskade lilla 15-månaders systerson, som springer genom alla ljusa rum i huset och skriker med öppen mun och glittrande ögon. På hur hans ljusa hår fladdrar av vinddraget, och hur han tjuter av lycka när jag lyfter upp honom i luften. Herregud, vad en så liten människa kan få en att känna. En alldeles vansinnig kärlek! Han är med i min terapi på ett sätt. Han är den jag ska försöka LÄRA mig att visualisera istället för The Devil in Disguise… Hon som står bakom mig. Jag ska lämna det just där; bakom mig. Det är det som finns framför mig som är viktigt. Kanske kan jag lyckas se mitt älskade gudbarn istället för att lyssna till hon som skriker i mitt öra?

Jag hoppas. Jag tror på MIG. I really do.

”Cause this is a battle…

Etiketter

Svartsjuka

Idag: Ännu en låg dag. Börjar tröttna på dessa dagar nu, men de söker mig som ett djävla virus. Överallt: minnen. Så blir jag arg. Sen ledsen igen. Mailade med psykiatrin igår – fick det svar jag förväntade mig (men hoppades allra minst på); ”testa KBT”. Men geeez… Jag har ju redan gått i KBT. Visserligen bara 12 ggr, men det gav mig mer resultat vad gäller andra saker i mitt liv. Så visst, KBT’n gav mig massor – men ändå sitter jag här idag och iscensätter scenarion.

Är så djävla trött på att vara bitter (och det blir ju inte bättre av att jag skriver om det). Ska jag berätta? Avslöja på riktigt hur jag funkar ibland? Ok, let me tell you a story…

Hans mobil piper till. Jag sneglar, ser ett sms som lyder: ”Vad gör du ikväll? ” och det vänder sig i magen på mig. Tänker på en gång att han kommer att försöka ljuga bort ngt – alternativt dölja mobilen för mig. Men han säger: ”Vem är detta från?” varpå jag nonchalant frågar ”Vaddå?” och tittar på meddelandet han håller upp framför mig. Jag mår illa och kallsvettas och frågar: ”Inte vet jag..? Känner du inte igen numret?” och han svarar nej och stoppar mobilen i fickan på samma gång som han säger: ”Det är väl ngn som skickat fel, bara.” Mitt hjärta slår snabbare. ”Men ska du inte svara och fråga vem det är???” och känner hur min misstänksamhet stiger ikapp med min puls. Så han plockar tyst upp mobilen och svarar på sms:et: ”Vem är det som frågar?” och nästan lika snabbt svarar denne någon ”Måste skickat till fel nummer ” och jag hänger upp mig på ” ”. Eh, varför slänger man in en ”winkey”??? Så, vad far genom mina tankar just då, undrar ni? Jo, jag tänker (helt oresonligt och fullständigt utan fog) att det visst finns någon annan. För det gör det alltid, Det finns ALLTID någon annan dörr öppen. För vem fan vill vara med mig in the long run? Denna någon hör av sig till honom under de perioder han och jag inte ses. (Detta inträffade alltså under vår distansförhållandeperiod.) Någon som vet hur hon ska svara vid sms-kontakt - och lägger till en liten ”winkey” för att säga: ”Haha, ok – jag fattar… du är med henne. Ses en annan kväll! ” för hon fattar att HON är med. Alltså jag. Så där står jag IGEN. Lurad.

Så jag kan inte släppa det. Känslan av att jag återigen blir förd bakom ljuset av en karl. Så han märker såklart att jag är weird. Frågar vad det är? Jag: ”Va??? Ingenting! Ingenting alls…” och börjar gå vidare mot utgången från den båt vi varit på. Det kryper i mig och jag mår illa. Så han plockar återigen upp mobilen och säger: ”Men du, jag ringer upp numret – så kollar vi vem det är!” varpå jag snäser av honom. Det behöver du INTE göra! Och han fattar ju ingenting. Är det HANS fel att någon sms:at till honom av misstag? Jag: oresonlig. Envis. Svart.

”Vad tänker du nu, för jag förstår inte varför du uppträder som du gör? Vem tror du att den här personen skulle kunna vara?” och jag blir irriterad. ”Ja, inte fan vet jag – du kanske har lämnat ut ditt nummer till ngn någon gång.” och han stirrar bara på mig. ”Jag lämnar inte ut mitt nummer. Varför skulle jag göra det?” och jag svarar med tystnad. Så han kollar numret på hitta.se och får informationen att numret tillhör en snubbe någonstans utanför Sthlm. Solna tror jag det var. Han visar mig. Frågar om jag kan sluta nu? Och vad säger jag, tro? Jo, naturligtvis väser jag ”Jaha, och bara för att ett djävla abbonemang är registrerat på honom så kan det alltså inte innebära att det är en brud som skriver? Kan väl för fan vara någon annan som ANVÄNDER numret???” och han är utan ord. Och i samma stund som jag skäms, så är jag arg. Inte för att jag egentligen misstänker honom för något – utan för att han är så djävla korkad och inte fattar att det faktiskt finns sådana tjejer som fittar sig. Som vill ha honom. Sådana som faktiskt är mycket bättre än jag, men han har inte riktigt fattat det ännu. Hur många sådana har jag inte stött på i mina tidigare relationer? Brudarna som har stått och åmat sig framför mig och min pojkvän och FULLSTÄNDIGT ignorerat det faktum att han är min ”man”. Sådana tjejer finns för fan överallt, tänker jag…

Ja, ni hör… jag hör, jag ser, jag läser. Vad ni än säger nu, så vet jag redan. Vilka frågor ni än ställer, så har jag de resonabla svaren. Men då, i stundens hetta – kämpar jag på liv och död. Jag kämpar, för att INGEN ska försöka föra mig bakom ljuset.

Han gjorde ALLT för att få mig att sluta tänka sådär, men det blev bara värre och värre. Tror ni, på fullaste allvar, att jag pallar med mig själv? Nej, fy fan. Jag hade också lämnat. Jag har ju gjort det förr. Alltså lämnat någon, som var sådär…

Självklart förstår jag att allt inte var mitt fel att vårt förhållande gick som det gick. It takes two. Och jag förstår att dessa signaler (min känsla av osäkerhet och otrygghet) är tecken på att något inte står riktigt rätt till i relationen. Att vi inte var rätt. Men FUCK vad less jag är, på de där känslorna som framkallar fysiskt illamående, kallsvettningar, yrsel och ilska. Jag orkar inte mer.

Trying to breathe

Etiketter

Depression, Frustration, Kärlek, Svartsjuka

It’s hard to keep afloat whilst struggling to swim through thin air…

Men jag flyter. Exakt så känns det – som att flyta runt utan att egentligen veta i vilken riktning från en dag till en annan. Men så länge jag håller mig ovan vattenytan, oroas jag inte.

”Jag kom på mig själv med att gömma min mobil. Jag har aldrig gjort så förr. Det fanns ingenting som kunde dyka upp som hade fått dig att reagera ”med fog”. Men ett enda missat samtal från ett nummer, ngn som råkade ringa fel. Allt det där var jag livrädd för. För jag visste att bara en sådan sak skulle få dig att bli sådär som jag avskyr.”

Ja… visst märkte jag att han mer och mer ofta vände sin mobil upp och ned. Tog ibland med sig den in på toaletten. Men jag visste också att det inte berodde på att det fanns ngn annan han ville ha. Bara det att jag var fullt medveten om att det fanns oändligt många andra, som aldrig skulle bete sig som jag. Så varför gjorde jag sådär? Reagerade starkt p.g.a. ingenting? Eller visste att jag SKULLE reagera starkt – om ngt sådant hände/skulle hända? Jag vet svaret på det där; för att det ALLTID varit så. I varje relation bakom mig fanns sådana lögner. Svek. Men i den här nya relationen fanns inget sådant. Inte en endaste gång hade han på något sätt fått mig att misstro honom. Istället skapade jag scenarion – projicerade över dessa på honom. Precis som att jag ville få rätt, ville kunna säga: ”There we go – jag hade rätt; IGEN. Ni är samma djävla skit allihopa. Stick.” för att sedan kunna säga; ”Ensam är stark, jag klarar mig.”. För att efter det, tyst bryta samman och mista ännu mer av min redan vacklande tro på kärlek.

Alla de saker som jag fick uppleva i min första relation – mellan 14 och ett halvt och 16 års ålder – använde jag mig av. Kontrollen, svartsjukan, misstänksamheten. Alla de saker som fick mig att må så fruktansvärt dåligt i så unga dagar. Varför gör jag så idag, mot någon jag säger mig lita på? Mot den jag på kvällen, innan jag somnar, njuter av att få vakna bredvid? Den som jag sömndrucket mumlar: ”Jag älskar dig” till – och får svaret ”Och jag älskar dig, min bejbi!”? Mannen jag vill vara med så länge jag bara får. [Så länge han bara orkar…]

Svårigheten för mig ligger (uppenbarligen) i att släppa det som VARIT och leva i det som ÄR. Uppskatta och njuta av det som finns just nu. Förstå att jag förtjänar det – alltså en man som inte ljuger eller bedrar eller lurar. Utnyttjar. Varför är det så svårt? Hur ska jag göra? Hur gör man? Hur slutar man använda sig av de där vidriga sakerna, som alltid – ALLTID – stöter bort kärleken?

Hur ska jag kunna leva i nuet – när det inte känns som att det finns något kvar?

När knoppar brister…

Etiketter

Hjärtesorg, Kärlek, Svartsjuka, Terapi

Jag är inte ny vad gäller ”bloggning” (varför tycker jag ordet är så hemskt??), dock är jag ny på WordPress. Jag hoppas ni kan ha lite överseende med eventuellt strul såhär till en början.

Den här bloggen kommer att bli min kanal – min ventil. Kanske även någon slags terapi. Och jag hoppas att så många som möjligt hittar hit. Av olika anledningar såklart; de som upplevt svartsjuka, de som lider av det, de som avskyr det och de som förstår. De som vill lära sig att hantera den. De som har kunskap, de som söker kunskap. Ja, ni förstår. Själv tillhör jag kategorin som vill lära sig hantera den. Inte låta den förstöra så mycket som den redan har gjort…

Så, vilka är mina problem? Jo, det ska jag tala om för er. Det är tidigare upplevelser i relationer som idag äter upp mig inifrån; svartsjuka, misstänksamhet, osäkerhet… Och just de där sakerna har rivit sönder både ett och annat under mina senaste år. Just idag sörjer jag en förlorad kärlek – och det gör fruktansvärt ont. Och lika väl som jag vet att det ligger en tid framför mig av smärta och bearbetning, så är jag fullt medveten om att jag måste ta itu med det här nu; min något kantstötta självkänsla i förhållanden. Det får ta den tid det tar…

Jag är 32 år nu - och vill inte mer. Jag vill inte låta tidigare erfarenheter slita sönder mig på det vis jag låtit dem göra. Ja, jag kommer alltid att ”bära” på en svartsjuk gen. Men det sjukliga? Nej tack. Jag vill faktiskt inte mer. Det tar alldeles för mycket av min energi – och alldeles för mycket av den kärlek jag faktiskt vill ha i mitt liv. Man kan inte alltid skylla på det som varit – man måste leva nu. Och just nu är jag inte alls nöjd, snarare väldigt ledsen och faktiskt också väldigt arg.

En person skrev till mig idag: ”Du måste sluta vara så svartsjuk o.s.v. för alla män är inte sådana…  Jag vet hur han känner. (ref. till att min numera f.d. pojkvän till slut fick nog av mina tysta anklagelser och mitt svartsjuka och osäkra beteende) Men jag lovar, kan du bara släppa det där kommer ni kanske klara ut det här. Är er kärlek så pass stark så kommer ni att finna varandra. Försök att leva i nuet hela tiden. För sitter du och planerar eller ältar saker, då pissar du på allt som händer nu. De e trots allt nu vi lever, inte imorgon. Inte igår, gumman. Nu, nu, nu.”

I choose now. How about you?

Jag kommer, i framtida inlägg, berätta om hur jag känner när jag inte mår bra. Jag kommer att vrida och vända på alla situationer, ur alla tänkbara perspektiv. Jag kommer att ta upp tidigare erfarenheter och relationer. Jag hoppas ni följer med, och delar med er. 

/C